Ny rapport direkt från striderna utanför Kobane

Kontro kan publicera en ny rapport direkt från kurdernas kamp mot ISIS utanför Kobane.

Dorpec med folk och YPG-flagga

Dorpec med folk och YPG-flagga

Det har hänt en hel del sedan sist. Först greps journalisten Joakim Medin som försvann spårlöst i ett par dagar. Daesh (ISIS) gick ut på Facebook och Twitter med att de tagit honom som gisslan och publicerade en bild på honom. Det rådde förvirring under ett tag, inte minst i Sverige har jag fått höra. Vi visste ganska säkert från början vart han befann sig, men vi kunde inte gå ut med det eftersom vi ville vara säkra på att han var vid liv. Han fanns vid Kamishli inte i Kobane, han var på en bas som syriska armén kontrollerar, och de hade gripit honom. Med militärhelikopter transporterade de honom till Damaskus. YPG tog reda på det här och omringade hela militärbasen med tusentals soldater. Vi känner ju till Joakim, han har varit här flera gånger. Han var här när det var som värst i Kobane och då blev han gripen av turkarna vid gränsen. Han har gått igenom mycket och blivit illa behandlad. Inte bara han, utan hans andra journalistvänner också.

Vi gillar honom, inte bara som journalist utan som människa. Han är en utav de få svenskar som varit här och rapporterat, Joakim rapporterade om det han såg. Därför satsade YPG mycket på att få honom fri och omringade hela militärbasen utanför Kamishli och även alla vägar in och ut från staden. De gav ett ultimatum till syriska armén och sa ”antingen släpper ni honom eller så blir det krig”. Han skulle bara ut, och YPG gav dem 24 timmar. Det blev förhandlingar fram och tillbaks och tillslut transporterade de Joakim tillbaka till Kamishli i helikopter från Damaskus. Han blev fri och det kändes väldigt bra. De borde egentligen tacka Joakim för att han var där. Det är YPG som ger militären tillstånd att vara där på sin bas utanför Kamishli.

Sedan har det varit det här med den turkiska gravplatsen. Turkiet har en gravplats, ett minnesmonument (Suleyman Shahs grav) som ligger ungefär 35 kilometer in i Syrien från Kobane sett. Området är ett litet område där Turkiet hade en mindre vaktstyrka för att skydda graven. Området runtomkring var till stora delar i Daeshs händer. Krigsföringen mot Kobane styrdes därifrån, och turkarna som stödde Daesh var där med sin vaktstyrka. Men allteftersom vi närmade oss det området började Daesh helt plötsligt hota att de skulle spränga turkarnas monument. Turkarna och våra ledare kom överens om att vi skulle hjälpa deras konvoj att ta sig till gravplatsen för att de skulle kunna flytta den närmare deras gräns. Och vi ställde upp på det. Helt plötsligt klockan sex på kvällen stängde de av elen från den turkiska sidan och de stängde av alla nätkommunikation, ingenting fungerade. Vi visste om det, men vi visste inte att de skulle komma med så stort artilleri in i Kobane, de kom med över 100 tanks och ett par andra militärfordon. Då blev man ju lite orolig när man såg så många turkiska tanks. Våra soldater var beredda. Vi öppnade grindarna, de kom in och med vår eskort under vår flagga och åkte till graven vid halv åtta på kvällen. Där tog de bort graven och sedan sprängde de hela det stället. Vid femtiden på morgonen lämnade de Kobaneområdet, förutom 15-20 fordon som är på den nya platsen för graven. Men turkarna är sådär, ena dagen gör de så och nästa dag kan de skjuta mot journalister som går mot gränsen och vill ta sig in mot Kobane, jag är med en sårad nu som blivit beskjuten av turkarna. De vill inte släppa in folk, ingen kommer in den vanliga vägen.

Turkisk tank

Turkisk tank

 

Striderna mot Daesh går bra, vi har gått framåt på alla fronter sedan sist. Vi avancerar varje dag, men det är klart att vi förlorar ju män och kvinnor i strid. Många när de trampar på minor, de lämnar fula saker efter sig. En tjej som jag jobbade med i en vecka trampade nyligen på en mina, bara nitton år var hon. Det förstörde hela min tillvaro här, det var hemskt. Hon var inte först och hon var inte den sista. De är martyrer, män som kvinnor.

Ung kurdisk kvinnlig soldat

Ung kurdisk kvinnlig soldat

 

Det som är bra är att modet är på topp, vi blir starkare och starkare. Dagligen kommer det in 100-tals människor som vill hjälpa till med striderna. De går igenom en utbildning först.

Det har kommit tillbaka 10 000 civila den senaste tiden, men ingen går omkring som en lösdrivare här, alla har en uppgift och hjälper till på olika sätt. Det är tufft här, nästan alla byggnader är förstörda och de man kan bo i där finns det inga fönster, inget varmvatten. Det finns dåligt med bensin, mat och förnödenheter. Jag har inte kunnat duscha på många dagar. Omständigheterna är svåra. Vi har generatorer för att få el, som vi sätter igång under några timmar vid sex eller sju på kvällen eftersom vi måste spara på diesel. Enda stället vi har el dygnet runt är på sjukhuset, men tillochmed där måste vi spara in. Jag ska jobba på sjukhuset, eftersom jag är utbildad sjukgymnast så ska jag jobba där nu. Det är många som är skjutna i magen, armen eller benet – som behöver rehabilitering. Nu ska jag få sköta en avdelning här på sjukhuset.

Det viktiga är att vi gör framsteg, vi har många motiverade, både tjejer och killar, vi gör ingen skillnad – alla är militärer. Alla bevakar sina poster och vet vad de ska göra. Trots allt jobbigt som händer så är motivationen på topp. Vi hyllar de som dött, och vi ska fortsätta på den vägen de har gått.

Vi behöver omvärldens stöd, vi har ingen el, vi har ingen mjölk, vi har inte möjlighet att tillgodose de primära behoven för våra barn och familjer. Vi har ett enda bageri på 30-40 000 människor. Vi har knappt något vatten och den hygieniska situationen är hemsk. Det finns exempelvis fortfarande massor av daeshlik på gatorna som hundarna äter på. Så snälla omvärlden, kom hit och se hur vi har det, och skicka förnödenheter!

Missil på gata

Missil på gata

 

(Dorpec Kobane är från Stockholm och befinner sig i området som observatör och stöd till de kurdiska soldaterna.)

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support