Fotografen som jobbar med urin, blod & sperma – nu på Fotografiska

Jag hämtar upp Andres Serrano i hans lägenhet i New York vid Union Square. I hallen står på en hylla ett kranium och på väggarna hänger kors och ikoner. Serrano har ett särskilt förhållande till forna tiders konst med teman som liv och död. Hans egen konst utmanar våra gränser för vad som är uthärdligt och normalt. Ända sedan hans vackra men ökända foto Piss Christ från 1987 som föreställer ett kors nedsänkt i urin har Serrano setts som konstvärldens enfant terrible. Vi går vidare till ett kafé. Han berättar om hur han började sin konstnärsbana.

-Jag började på The Brooklyn Museum Art School när jag var 17 och studerade måleri och skulptur. Efter två år insåg jag att jag kunde inte måla eller skulptera. Jag levde ihop med en kvinna som hade en kamera som jag började använda. Redan då såg jag mig inte som en fotograf utan som en konstnär med kamera. På ett sätt är en konstnär mer begränsad. Jag ser mig själv som en konstnär för idéerna.

Är du en konceptkonstnär?

-Ja, snarare det än någon som bara tar bilder av det han ser framför honom.

Kan du tänka dig att byta medium i framtiden?

-Ja. Jag vill börja med film. Jag skulle även vilja plåta musikvideos.

Vad inspireras du av?

-Det vardagliga livet, sånt runt omkring mig. Särskilt människans grundläggande behov som sex, religion… mina ämnen inkluderar frågor som tar upp död och ras. Jag är intresserad av samhällets sårbara sidor. Jag försöker att se bakom ytan.

Är konst förbundet med död? Alltså inte bara på ett historiskt sätt som Goya.

-Ja, det tror jag. Inte bara ifråga om konstnärer, men en viss konst är på ett sätt samhällets spegel. Vi bryr oss om samma saker som vanliga människor kämpar med förutom att vi som konstnärer kan uttrycka det. Något jag inte vill göra är konst om konst. Jag har aldrig känt mig bekväm eller intresserad av konst som är för teoretisk. Jag vill tala klarspråk och då genom mina fotografier.

Vilket är ditt viktigaste konstverk?

-Jag har inget enstaka fotografi som är det allra viktigaste. Men jag kan tala om för dig vilket som är det dyrbaraste, det är Piss Christ för kontroverserna som började 1989. Piss Christ kommer alltid att värderas mer än mina andra foton.

ANSE-Piss_Christ_1987

Vilken av dina bilder känner du själv mest för?

– Jag har gjort så mycket under olika perioder, om totalt olika ämnen. Det är svårt för mig att välja en bild som skulle uttrycka allting. Där finns omskrivna bilder som The Klansman, The Homeless, The Ejaculations och Pissbilderna men jag har inte en enda favorit. Jag gjorde en utställning som heter America med bara porträtt av femtio olika människor från alla åldrar och någon frågade varför jag inte gjorde en utställning med med självporträtt. Jag svarade att den utställningen var mitt självporträtt, med andra ord identifierar jag mig med människorna jag fotograferar.

Serranos fotografier av indianer skildrar dom på ett ärligt och direkt sätt. Bilderna fångar värdighet, vila och självsäkerhet hos ett folk vars kultur har hämmats av konsumtionssamhället. Här framträder skönhet och styrka men själva etniciteten är inte överdriven eller dramatiserade.

Ifråga om dina foton av indianer, blev du inspirerad av Edward Curtis legendariska bilder av indianer?

-Absolut. Jag inspirerades av Edward Curtis att göra en serie som heter The Nomads och där fanns porträtt av hemlösa människor jag fotograferade i tunnelbanan sent på natten. Några år senare blev jag ombedd att åka till Santa Fe, New Mexico, som en del av en utställning. Där visades The Nomads och på samma gång visade de vissa av Edward Curtis porträtt. Eftersom de upptäckt mina influenser kände jag mig efter den utställningen tvungen att åka till Arizona. Väl där insåg jag att det vore värdefullt att plåta indianer. Porträtten av dem är relaterad till hemlösa och Edward Curtis.

Ser du dig själv arbeta i en konstnärlig tradition av porträtt och religiösa motiv?

-Jag ser mig själv arbeta i en tradition med porträtt och det inkluderar fotografi och måleri. Jag känner också släktskap med de religiösa konstnärerna från medeltiden och renässansen. Som konceptkonstnär är jag också starkt influerad av folk som Marcel Duchamps. All det här finns med i mitt arbete. Allt det här finns med i min konst men faktiskt är en hel del porträtt även ifråga om en utställning som History of Sex som bara kretsar kring sexuella bilder och ämnen. Temat är sex men det verkliga ämnet är porträtt. Det handlar mer om porträtt än sexuella scenarion.

Vilket är ditt förhållande till religion?

-Jag är före detta katolik. Jag är fortfarande kristen men inte praktiserande. Som konstnär har jag inspirerats av kyrkan och Jesus. Men jag går inte i kyrkan. Jag uppskattar kyrkan men håller distans.

Tror du på Gud?

-Jag tror verkligen på Gud men jag tror också att du inte behöver gå i kyrkan för att vara troende. Du behöver inte ens religion för att finna Gud.

En del av din konst är katolsk men ofta utställd i en protestantisk kontext. Vilka reaktioner har du fått från katolska samfundet?

-Jag har haft flera utställningar i katolska kyrkor. Till exempel blev en i Rom väldigt väl mottagen. Jag hade en utställning i en kyrka i Frankrike och har även haft en här i New York i Cathedral of St John Divine. Jag är inte främmande för kyrkor men det är främst i Europa som jag går i kyrkan och inte i USA. Jag går till kyrkan på samma sätt som jag besöker ett museum för att studera ställen snarare än be. De var en från Vatikanen som sa att jag “gått över gränser men var inte en hädisk konstnär.” Ett inofficiellt erkännande från Vatikanen, ha ha.

ANSE-Semen_&_Blood_III_1990

I USA var de inte så vänliga…

-Jag fördömdes av America Family Association, som är en höger fundamentalistisk grupp. De är inte katoliker, fler fundamentalister. Samma människor som attackerade Martin Scorsese när han gjorde Kristi sista frestelse. De är konservativa människor som har en agenda, inte nödvändigtvis en religiös agenda.

Senator Jesse Helms (som kallade Serrano för idiot) måste ha hjälpt dig med karriären. Är du tacksam?

-Ja naturligtvis. Helms, America Family Association och alla människor som fördömde mig i början, särskilt Jesse, hjälpte mig med karriären. Det är vad som händer när människor fördömer konstnärer samtidigt som de inte kan utplåna dem, så tvärtom så lyfter de upp dem.

Ville du få dem upprörda?

-I början var jag så fullkomligt okänd att jag inte förväntade mig att någon skulle ha koll på mitt arbete. Att jag skulle uppröra någon slog mig aldrig eftersom ingen kände till min konst.

I Sverige, där den genomsnittliga personen bara besöker kyrkor för bröllop, begravningar och kanske jul, har du haft utställningar på Malmö Konsthall och Galleri Charlotte Lund i Stockholm och nu Fotografiska, har du inte förolämpat någon. Gör det dig besviken?

-Inte alls. Jag föredrar att inte orsaka kontroverser. Det enda som är bra med det är att fler människor läser om dig och går på utställningen. I själva verket har alla kontroverser runt mitt arbete varit något som överraskade mig eftersom det inte var avsett att göra det.

Blev du ibland sårad?

-Självklart. Folk skriver elaka saker om dig och du kan inte försvara dig själv. Det är i tryck och det gör ont att veta att andra människor läser dessa saker.

Tycker du om att vissa känner sig obekväma av att se dina bilder?

-Ibland är det nödvändigt att göra ett arbete som har en udd för om det inte har det skulle det bara vara vackra bilder och för mig vore det dekorativt och dekadent på samma gång. Jag kan inte leva med mig själv med att bara göra vackra bilder. Det måste finnas ett störande element eller en provokation. Med provokation menar jag att ”ja, jag vill provocera folk att tänka och känna”.

Finns det någon projekt du har ställt in för att det var för provocerande?

-Jag tror inte det. Då och då har jag sagt till mig själv ”nej, jag vill inte ta den bilden”. Men jag minns en gång när det var en bild som jag inte vill ta och det var bara en som erbjuds mig. Jag gjorde en utställning som hette Budapest och tillbringade några månader där med att bara fotografera människor. Det var en person som erbjöd mig att plåta honom när han sköt upp droger. På den tiden var jag inte intresserad av det. Eftersom det erbjöds till mig kände jag att det inte var min idé. Jag kände att om jag gjorde detta skulle en del människor tro att jag försökte säga att Budapest har knarkare och en massa narkotikaproblemet. Det var en alltför enskild händelse för mig och jag ville inte göra en stor sak av det. Ofta misstar folk fotografi för något verkligt, många gånger kan ett foto betyda mer än det faktiskt är. I mitt fall läser människor alltid in mycket mer än vad det är.

Kanske du vägrade att plåta honom eftersom han erbjöd sig?

-Nej, många gånger har folk gett mig idéer. Det fanns ett fotografi som jag gjorde av en kille som heter Rietveld i History of Sex. Han var en snygg kille som kom med ett erbjudande att ta en bild när han onanerar och jag tyckte verkligen inte det lät så intressant men jag tog fotografiet och efteråt var jag riktigt nöjd med det. Det var ett starkt foto av den här killen.

Så du reflekterar över konsekvenserna när du arbetar?

-Ibland, någon gång då och då, men oftast inte. Jag räknar inte med några problem. Jag ser inte problem. Och jag oroar mig inte för problem. De inträffar. På ett sätt känner jag ibland för att bara göra mitt arbete och sedan glömma det. Sen kommer det ut i världen och det blir skandal men jag har redan gått vidare, det är inte av intresse för mig. Det är som att ha barn och som vuxna går de ut i livet och gör några fel val: Du känner dig på något sätt delaktig i det samtidigt som du har en distans. De har ett eget liv.

Vad tycker dina föräldrar tycker om din konst?

-Min far tror jag inte har sett den eftersom jag inte har träffat honom på över trettio år. Min mor hade inte riktigt koll på mitt arbete, men hon har alltid gillat mig så det spelar ingen roll.

Om vi ​​tar ett konstverk som The Klansman. Du sätter köparen i en relation med något de i vanliga fall skulle avfärdat. Ser du något problem?

-Jag gjorde Klansmanbilderna för många år sedan (1990) efter att jag gjorde porträtten av hemlösa The Nomads. När jag gjorde dem tänkte jag, vem vill köpa bilder med Ku Klux Klan-folk? Jag undrade om det skulle vara ett problem att köpa en Klansman eller ens ett porträtt av en hemlös man. Du måste komma ihåg att samlarna var i början mina vänner, men efter det förlorade jag vänner. Så jag började sälja min konst, arbetet utvecklades och min status växte, mina bilder blev dyrare. Någon som köper bilder som porträtterade ku klux klan och hemlösa är människor med pengar. Jag undrade hur folk skulle känna att i en strikt miljö ha en bild där det är porträtt av en ku klux klan eller en hemlös och någon förklarade att dessa människor köper inte Klanbilderna de köper Serrano, så det lät logiskt. Jag förstod att om en person vill ha en Serrano köper de den oavsett vad det än är. Det är OK, det är inte kränkande eftersom det är en Serrano. Det är nästan som om det legitimerar en fist fucking-bild eller en bild av en kvinna som pissar in i en mans mun, säger Serrano och skrattar.

ANSE-The_Fisting_1996

Blir du inte cynisk eller desillusionerad?

-Nej, jag är bara tacksam att jag kan göra min egen grej. Det blir liksom en konstig känsla eftersom jag känner att jag inte har ett verk. Jag är glad och lycklig nog att få betalt för att göra min egen grej.

En utställning med 16 stora färgfotografier The Interpretation of Dreams gick i början av 2000-talet i New York och Paris. Serrano använde Freuds bok som utgångspunkt. Hellre än att försöka illustrera texten eller belysa dess fallstudier utforskade Serrano sina egna drömmar och fantasier.

Är du i kontakt med ditt undermedvetna?

-Jag har gått i terapi i mer än trettio år så förhoppningsvis är jag det. Vad jag gör är att jag säger aldrig nej till mitt undermedvetna. Jag är öppen för idéer och bilderna får växa fritt. Vanligtvis tar jag de bilder som dyker upp i mitt huvud. Jag försöker i alla fall vara öppen och inte censurera mig själv.

Men du analyserar dina drömmar?

-Nej. Den kreativa processen har alltid varit som drömtydning. I drömtillståndet har du ingen kontroll över vad du drömmer och efteråt när du vaknar på analyssoffan kan du fundera över vad dina bilder betyder. Det är samma sak med mina fotografier, om jag får en idé är just då mitt enda intresse att försöka göra idén. Efter att jag tagit bilden kan jag tänka på den, analysera den och försöka förklara.

Cyril Hellman

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support