I huvudet på en stalker

London i början av december är inte varmt eller ens särskilt välkomnande. Men befinner man sig i det kyligare, mörklagda Stockholm och har lite tid att döda så varför inte åka ut på resa och ägna sig åt lite hederlig stalking.

SamsungS4 660

Den stolte stalkern Michael Norrby

Att maniskt intressera sig för personer har antingen sitt ursprung i någon form av diagnos men för oss som alltid gått mot röd gubbe, eldat upp myrstackar och bett hela världen dra åt helvete saknas denna självinsikt. Vi är därför extra lämpade att kryssa mellan kobbar och skär – utrustade med stort tålamod och skarpa sinnen – i vår strävan efter möten med kända personligheter. När det gäller att samla på sig skivor eller autografer gäller devisen mest och flest. Vi är inte så många kvar längre, den yngre generationen är upptagna med sina ned eller uppladdningar. Nästa gång du har vägarna förbi Grand Hotell i Stockholm ser du oss väntande, redo med våra autografblock och kameror. Sedan 80 – talet har vi umgåtts, ljugit och förföljt. Numera är vi sedan länge skilda, gråhåriga och ganska korpulenta. Det är således inte utan en viss stolthet som jag ska berätta om mitt ‘nästan’ möte med gitarristen Jimmy Page.

Den 8 december 2014. Jimmy Page från legendariska Led Zeppelin har i månader rest runt
jorden för att berätta om sitt livsverk som tragiskt nog gick i graven med trummisen John Bonhams död i september 1980. Page vill gärna få oss att köpa hans fotografiska biografi och just denna dag ska han hålla audiens hos en av Londons finare bokhandlare. Upplagt för lite skön stalking och rundvandring i Zeppelin-land med andra ord.

Med sikte på Piccadily och Jimmy Page privata bostad i Holland Park bordar jag ett eftermiddagsplan mot London. Ryan Airs flygresor kan lättast beskrivas som boskapsfösning. Klaustrofobiska kabiner med minimala stolar. Efter att jag retat upp kabinpersonal med min för stora packning påpekar jag med illa dold förtjusning att säkerhetspersonal kontrollerat omkrets på min kappsäck till förbannelse. Väl nedtryckt i sätet retar jag upp en indisk man i min iver att förkunna mitt ärende. Han är inte ett dugg intresserad av Jimmy Page. Vet inte ens vem det är trots att han gjort Orientenklingande låtar som Kashmir. Jag provar att förklara att en av Sveriges största komiker Hans Alfredson beskrivit svajande kobror som indiska notställ. Indiern förstår inget av det jag försöker säga och jag inser att det är läge att hålla käft. Resan fortlöper i tystnad.

För att göra en komplex och framgångsrik karriär kort säger siffrorna oss att Led Zeppelin sålt över 300 miljoner skivor sedan 1969. Bortsett från The Beatles saknas det motstycke till legendstatus i modern musikhistoria. Vad som odlat denna exceptionella myt är fyra individer som på olika sätt lyckats bibehålla sin personliga sfär. I synnerhet gitarristen Jimmy Page har varit skygg och fragil i sin framtoning. Och det är ju just honom jag planerar att möta, kanske ta en öl med och språka om Aliester Crowley ockulta lära. Vad jag inte begriper är att jag är på väg mot en boksignering där Page mest bara vill sälja sin senaste fotografiska biografi till allmänheten.

Jag landar i dagsljus och bestämmer mig för att direkt från flygplatsen ta mig till Manette Street i Soho för en öl på favoritpuben. Spenderar eftermiddagen ända in på kvällen, smått ljugande om ditt och datt med lokala gäster. Min packning avslöjar kuf eller i bästa fall turist. Men jag har den goda smaken att inte förklara mitt ärende i London.

Efter ett par stadiga shots glanar jag på klockan och bestämmer mig för att bege mig vidare i natten. Incheckning på hotell och ett telefonsamtal till en väl insatt autografjägare, lite taktik och planering dryftas och jag blir trygg i min övertygelse. Är lite blarig och delger hotellportiern mina planer som självklart missförstår och ringer efter en limousine. Han har fått för sig att jag är inrest musikproducent. Hinner inte ens protestera innan en Mercedes anländer ute på gatan.

Jag kan inte låta bli att tänka på att jag kanske inte skulle tagit med ‘Räddaren i Nöden’, boken Mark Chapman hade i näven då han mördade John Lennon. Varför gjorde jag det? Några sådana tankar skulle aldrig falla mig in mot någon människa. Men ska man stalka gäller att göra det traditionsenligt och det är ju en grymt bra bok av J.D. Salinger riktad särskilt åt oss som känner oss missförstådda. Vid närmare eftertanke ber jag chauffören stanna till vid en papperskorg. Jag dumpar det litterära storverket med ett leende. Även i den lilla värld av oss beundrare så begriper vi sunt förnuft.

Under den korta resan mot Melbury Road hinner jag tänka att det kanske inte skadar att anlända med stil. Märkligt nog är denna decemberkväll ganska varm. Jag vet att Jimmy Page dagen efter ska hålla i en boksignering och borde således vara hemma. Led Zeppelin är återigen högaktuella med återutgivningar och han är för tillfället ganska tillmötesgående och social. Gatan där Page bor är belägen ett par kvarter ovan Kensington High Street och mina källor säger att området tillhör gräddhyllan i Londons innerstad. Här finns inga stängsel eller höga murar utan området påminner mest om townhousekvarteren på Östermalm. Page bostad (i folkmun kallad ‘The Tower’) är en minnesskyddad gotisk byggnad med drag av medeltid, självklart utrustad med ett torn som får mig att tänka på Robin Hood. Svagt upplyst i natten ger den ett förnämligt och överväldigande intryck. Jag betraktar husets stora blyinfattade fönster. Tänder en cigg och drar ett djupt halsbloss. En kvällsjoggare passerar. Nickar lite självsäkert men motionären spurtar på. Huset är helt nedsläckt sånär som på ett fönster högst upp i tornet. Han är hemma, konstaterar jag och funderar på min
öppningsfras. Klockan är två timmar före midnatt och ölen jag slukat börjar göra sig påmind. Till vänster om The Tower finns en lång länga med typiska brittiska radhus och till höger bor Robbie Williams i en pampig kåk. Trädgårdarna närmast är alldeles för upplysta så jag beslutar mig för att tömma blåsan bakom en bil. Det är påfallande tyst. I bakgrunden hör jag svagt trafikbrus och en och annan siren. Efter en halvtimme plockar jag fram min kamera och börjar plåta fasaden. En ganska anspråkslös mur i tegel omger framsidans innergård och inte på något sätt ger denna bostad intrycket att detta hus härbärgerar en levande musiklegend.

SamsungS4 657Vid garageporten till höger sitter en rörelsedetektor. Jag riktar mitt objektiv uppåt och noterar att i hörnorna av det sluttande taket grinar spöklika gargoyler ned mot omgivningarna. Huset har en mörk historia med ockulta förtecken och det sägs att bottenvåningen är hemsökt av barn från en annan tid. Joggaren återvänder och passerar lite långsammare. Han stannar till och hälsar. Jag förklarar mitt ärende och mannen blir inte förvånad. Jimmy Page är en välkänd figur och har under de fyrtio år han bott där både oroat och roat sin omgivning. Jag tänder en cigg igen och vinkar av kvällsjoggaren.

Jag tar modet och lyfter på grindens klaff och stiger in i Pages trädgård. Följer stentrappan upp mot en jättelik dörr. Blyinfattade fönster släpper igenom svagt gult ljus. Fotograferar ringklockan innan jag ringer på. Jag tar ett par steg tillbaka och lyssnar efter rörelse innanför porten. Det är soptyst. Ringer på igen och nu hör jag någon långt där inne. Jag vet inte vad jag förväntar mig att möta men kanske en sliten hålögd butler. Vänder mig om och travar ner för stentrappan. Plötsligt får jag syn på en död katt. Jag biter mig i läppen och skrattar tyst för mig själv. Hans livslånga och välkända intresse för svart magi och ockultism får mig att tyst skratta – vad är mer självklart än att hitta en död katt i hans trädgård? Mot muren står en lövräfsa och jag föser undan katten in mot en buske. Jag måhända uppskatta tillfällighetens nyck men jamaren borde begravas, tänker jag. Men jag inser snabbt att jordfästa en svart katt i Jimmy Pages trädgård inte kan ses som önskvärt. Jag leker med tanken att smuggla hem honom till lilla Sundbyberg, låta någon körsnär montera djuret på en blyplatta. Det vore något, hinner jag tänka innan en svart bil med tonade rutor anländer. Den parkerar strax utanför garageinfarten, en välväxt man vecklar upp en tabloidtidning i kupeljuset. Jag försöker läsa in situationen – kan det vara någon som väntar eller kanske rent utav blivit ditkallad för att bevaka. Jag klämtade ju faktiskt oanmäld i klockspelet, har dessutom varit synlig med en kratta och död katt inne på tomten. Jag promenerar upp till bilen och försöker skapa kontakt men det hela känns bara påfluget. Bestämmer mig för att avbryta kvällens stakeout och ringer min chaufför.
JimmyPageHund
Eftersom klockan är så pass sen bestämmer jag mig för att bli avsläppt nere vid Piccadilly. ‘Waterstones’ är bokhandeln där Page ska hålla hov följande dag. Beslutar mig för att köa de åtta timmar som krävs innan butiken öppnar. Utanför butikens entré har fans redan börjat köa och mina farhågor bekräftas. Det visar sig att vi alla rest långt för denna tillställning. Och självklart är det en fjäder i hatten för den som rest längst. När jag förkunnar att jag kommer från Sverige susar det av beundran. Det finns en hierarki bland oss beundrare och jag förevisar med illa dold stolthet mina extremt välvårdade LP skivor. För alla som orkar lyssna berättar jag om feltryckta etiketter och omslag. Noterar stolt hur jag stiger i rang. Efter en stunds föreläsning gör den hårda trottoaren sig påmind. Benen har börjar värka oroväckande. Jag försöker sätta mig ner men det visar sig vara en plåga av bibliska prövningar. Granitplattorna under min ändalykt kyler ända in i märg och ben. Det kommer att bli en lång natt.

Vi är ett tiotal som borstar Londondammet av oss när portarna till Waterstones slås upp. Vi får reda på att signering kommer att ske två timmar senare och luften nästan går ur oss. Att lämna kön är otänkbart men efter en stund kommer ett butiksbiträde ut med nummerlappar. Beslutar mig för att fika inne i butiken café. Mina trötta ben bär mig knappt in i butiken. Självklart river min packning ner ett vykortsställ och servitrisen betraktar mig med stor misstänksamhet när jag rasar in i caféet. Min uppsyn är sotig och ganska tilltufsad, jeansjackan med teddyfoder solkig och vad som stinker från mina skor är obeskrivligt. Lössnus hänger i klasar under överläppen. Konstaterar att det är omöjligt att hålla en låg profil. Bestämmer mig för hålla servitrisen lite på tå, att skapa lite oro bakom disken kan aldrig vara fel tänker jag. Utan skam i kroppen byter jagstrumpor, klipper naglarna och snyltläser varenda morgontidning som går att finna. Vid det här laget har jag brett ut mig kolossalt och min närvaro upptar två bord. Två kannor te senare packar jag ihop och smyger ner mot kön som nu växt till sig rejält. Tio minuter kvar. Kostymklädda vakter är utplacerade och instruktioner om hur

vi ska bete oss ges. Ett fan från Polen envisas med att avbryta och ställa frågor. Några av hans landsmän får tyst på honom. Klockan ett får vi tillträde till butikens ovanvåning. I klungor om fem blir vi slussade till ett bord uppställt framför stora porträtt av Jimmy Page. Vi blir stående bakom en avspärrning noga bevakad av hans livvakter. Kön är tyst och förväntansfull. Förvånansvärt många tjejer viskar lågmält. Försenad äntrar Jimmy Page podiet. Applåder utbryter men alla behåller sitt lugn. Förutom jag som i min iver tappar en burk Coca Cola som vid nedslag självklart skummar ut oroväckande. Heltäckningsmattan suger upp vätskan snabbt och jag håller masken. Tre massiva vakter av Notorious B.I.G. kaliber ser till att ingen halar fram något olämpligt att signera. Till slut blir jag framvinkad. Jag har haft vettet att lägga ur min prilla lössnus. Trots denna ynkliga fasadputsning liknar jag ”Sweetum”, ett av dom håriga trollen från The Muppet Show. Artigt tar han mig i hand. Jag försöker mumla fram något om hur länge jag köat. Att jag spenderat en hel del tid utomhus bättrar nog inte på mina odds för närmare konversation. Han vet precis att det är just jag som stått och häckat utanför hans hus, flyttat runt hans kratta och plockat löv av hans buske. Inser att det inte är läge att bonda. Jag lommar iväg med min packning och nysignerade bok. På några minuter är det hela över.
Jag går till ett butikens café och beställer dagens tredje dubbelkanna . Betraktar människorna och kön upp till altaret, funderar på om jag kunde gjort något annorlunda. Kanske skulle jag delgivit honom mitt genuina intresse för äldre therminer? Påpeka att det ligger en död katt under hans skottkärra?
Jag kunde inte släppa tanken på ett mer intimt möte med Jimmy Page och tar mig åter till Holland Park och The Tower. Timmarna går och ingen syns till. Så helt plötsligt öppnas garageporten och en man med en setter kommer ut. Min vanliga tur. Här har jag rest från Stockholm till London för att få lite kvalitetstid med Page och det slutar med att jag hälsar på hans hund. Men just när jag hinner fram till jycken sätter denne sig och bajsar vpå trottoaren. Nog för att det är det närmaste jag kan tänkas komma Jimmy Page avböjer jag vidare kontakt.

Text och foto: Michael Norrby

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support