Andrew Iron African: Kraschen (del 3)

(Del 3 av 3. Tidigare delar hittar ni HÄR)

Det var kaos i Stockholm city. Hundratals engelska supportrar hade slagit sönder skyltfönster och barer överallt där de drog fram. Det var fotbolls EM i Sverige och England skulle möta Sverige på Råsunda. Andrew och hans kompisar rörde sig i engelsmännens spår och gick in genom sönderslagna skyltfönster och tog vad de kunde komma åt. Att hänga på när det hände sådana saker var ett gyllene tillfälle, då kunde man smälta in och komma undan i allt kaos.
De gick ner längs Kungsgatan mot Stureplan och där låg butiken Alewalds som sålde sportkläder av fina märken. Här väntade de inte på engelsmännen utan slog sönder rutan själva och hoppade in. De tog varsin ryggsäck som de började fylla med kläder. Ett larm hade antagligen gått för plötsligt kom det väktare. Andrew och hans vänner sprang därifrån. Väktarna hade inte en chans och följde inte efter speciellt länge. Någonstans borta på Sturegatan stannade de och stod gömda i en port ett tag innan de bedömde att faran var över.
Natten var sen och de började gå mot Norrmalmstorg där de skulle ta bussen till Fridhemsplan. När de gick på Biblioteksgatan stötte de in i några bekanta ansikten. Det var Dogge “Doggelito” och killarna i hiphopgruppen Latin Kings. De hade brutit sig in i en tidningslåda som brukar finnas utanför kiosker och fått tag i en bunt porrtidningar. Vad de inte tänkt på var att det bodde folk ovanför butikerna på Biblioteksgatan och någon hade ringt polisen. Men det visste de inte om utan stod lugnt kvar där på gatan och bläddrade bland porrtidningarna och skrattade. Ibland tittade de bort mot busshållsplatsen.
Plötsligt hörde de ett ljud som de alla kände igen. Sirenen tutade kort och de såg hur en piketbuss ställde sig tvärs över gatan framför dem. När de vände sig om såg de hur en annan piketbuss blockerade gatan från andra hållet.
“Upp mot väggarna” skrek de med dragna vapen. Andrew, Dogge och de andra ställde sig mot väggen. Situationen var inte ny för killarna. När Dogge böjde sig ner för att plocka upp sin keps fick han en örfil utav den ena polisen.
De började muddra dem.
“Vad har du i väskan?!” frågade en mörk, hetsig röst.
“Ingenting, bara lite kläder” svarade Andrew.
“Öppna väskan” skrek han.
Han använde batongen när han rotade i väskan ifall det skulle finnas en kniv eller något annat vasst.
“Vad fan är det här?” sa han när han såg alla inplastade kläder med prislappar kvar.
“Vi handlade kläder lite tidigare, vi har inte hunnit hem bara”
“Hmm…”
Han tittade lite närmare och såg att det stod Alewalds på lapparna.
“Fan vad mycket du handlat för…”
Sedan kom det:
“Ööö.. du, har det inte varit något på Alewalds nere på Kungsgatan tidigare..” ropade han till sin kollega.
“Å nej …”, tänkte Andrew.
“Du, du stannar med oss” sa han. “Ni andra ni kan dra…”.
Andrew fick ligga på golvet i piketbussen och åka till arresten hos Norrmalmspolisen.

Skannad2 6

Den sista bilden på Andrew med sin pappa

På den tiden kunde det gå väldigt lång tid innan man blev kallad till förhör och så var det även denna gång. Men till slut satt de där bredvid varandra, far och son. Det måste nästan ha sett idylliskt ut. Båda i fina kläder. Andrew med fina jeans och en dyr pikétröja som kom från inbrott. Förhörsledaren fattade inte, men Andrews pappa förstod.

“Du ser ju ut att vara en ordentlig ung man … och din pappa verkar ta bra hand om dig”.
Andrew tittade ner i golvet mest hela tiden. När Andrew ibland hastigt sneglade upp mot sin pappa såg han hur han skämdes över charaden som utspelades. Han hade ju inte köpt någonting till sin son, de bodde inte ens ihop. Hans Pappa satt där och spelade med utan att ha en aning om vad Andrew haft för sig den senaste tiden.
Efteråt gick de ut från förhöret och Andrew väntade på att få en utskällning eller ordentligt med stryk, men pappan sa ingenting. Andrew var chockad. Han blev skjutsad till lägenheten i Tensta där han inte varit på länge. Han gick till sitt gamla rum och hämtade några saker och sedan gick han därifrån. Andrew kunde knappt tro att det var sant, varken utskällning eller stryk. Kanske hade hans pappa fått sig en tankeställare när han satt där och hörde hur polisen satt och sa saker som att: “din pappa tar hand om dig…” Kanske blev lögnen så tydlig att han fick dåligt samvete, kanske blev han lite omskakad.

För sanningen var som sagt en helt annan, faktum var att det var första gången på mycket länge som de överhuvudtaget träffats men eftersom Andrew var minderårig blev också målsmannen kallad att närvara vid förhöret. Andrews pappa hade börjat göra affärer i Uganda och var borta i långa perioder. Han arbetade med sin bror som också bodde i Tensta. Tanken var att Andrew och hans kusin Robert skulle bo ihop med Andrews styvmamma men hon ville inte veta av dem och sa ifrån. Lösningen blev att kusinerna fick bo hos Roberts pappa men eftersom han var borta med Andrews pappa så blev de helt ensamma. Lägenheten där de två barnen bodde låg precis vid Tensta Allé, mitt i centrum. Det var en galen tillvaro, Andrew var femton och Robert bara tretton. Att bo själv i den åldern är ju som gjort för att gå illa. Eftersom de inte hade några pengar började de snatta, framförallt Andrew eftersom Robert var så liten. Han snodde mat, pengar, allt han kunde komma över. På ett eller annat sätt klarade de sig. De brukade slänga in en hel kyckling i ugnen, och bara dela den på mitten. Andrew började göra inbrott, gick in i gympasalar, gymhallar och liknande när folk hade träning och där länsade han folks tillhörigheter i omklädningsrummen. Han levde på det där under flera år.

Så gick livet. Andrew började också rappa en del, bland annat med Hässelbyrapparna Blues och Feven. De hade ett litet hiphop-click som hängde ihop och de anordnade en del Open Mic grejer. Andrew hade vid den här tiden fått ett gig som han skulle få betalt 800 kronor för, vilket inte alls var dåligt. Några dagar innan uppträdandet hade Roberts pappa kommit hem från Uganda.
“Du ska ingenstans”, sa han när Andrew skulle iväg till uppträdandet. “Du får inte gå ut på nätterna”.
Andrew hade blivit uppkäftig, hans pappa var borta jämt och eftersom han åkt dit för inbrottet på Alewalds så visste han att det ändå var kört när farsan en dag kom hem. Dessutom hade han börjat förstå att det fanns en väg ut ut helvetet.
En av hans vänner, Jermaine, som hade en liknande situation fick bo i en fosterfamilj, och han hade berättat hur det fungerade. Andrew hade börjat tänka att det kunde vara en väg ut. Så när hans farbror sa:
“Om du drar nu så får du inte komma hem…det här är mitt hem och jag bestämmer reglerna”.
Då tjafsade Andrew emot.
“Men fan, ni har inte ens varit här… ni har varit borta i åtta månader och vi har knappt haft mat”.
Andrew var 16 år.
“Jag drar…” sa han bara och så drog han.
Den natten sov han hos Jermaine som också hjälpte honom att få kontakt med socialen så att han fick komma dit och berätta sin historia. När de hört hans historia blev han med ens placerad på ett boende ute i Rotebro.

Skannad2 1

Tidigt uppträdande

Det var alltså anledningen till att Andrew och pappan satt och fejkade under förhöret. Till slut blev det i alla fall rättegång om inbrottet och Andrew fick ett ultimatum av socialen: antingen skulle det bli ett LVU-hem någonstans eller dagsböter och fosterfamilj. Valde han fosterfamilj tyckte rätten att det var viktigt att han fortsatte med basketen eftersom det gav struktur i hans liv.

Så blev det, han hamnade hos en fosterfamilj i Årsta, fortsatte i gymnasiet som vanligt, spelade basket och höll på med med musiken.
I början hos fosterfamiljen var Andrew duktig på att städa, diska och hålla ordning på sina saker, men efter ett tag märkte han att han faktiskt inte behövde det utan kunde slappna av. Till slut struntade han i allt och slutade bädda sängen och lämnade saker utspridda överallt.
“Ett tag var du väldigt ordentlig… vad hände?” undrade de.
Andrew berättade som det var och de förstod. Det här var första gången han var fri och kunde strunta i att bädda sängen utan att riskera stryk. Den kommande tiden, ungefär ett och ett halvt år, tills han gick ut gymnasiet var en frigörelse. Han var ute och kom hem sent, hängde i studios, Andrew levde.

Basketen gick riktigt bra och han började undersöka möjligheterna att åka till USA för att ta ytterligare ett steg i utvecklingen.
Trots att Andrew hade stuckit ifrån honom så dök plötsligt hans pappa upp från ingenstans och sa:
“Om du vill spela basket i USA så kanske jag kan hjälpa dig, jag känner några där…”.
Pappan drog i lite trådar och Andrew fick komma till USA och spela basket som han drömt om. I efterhand har han fått reda på att anledningen till att pappan dök upp var att han hade fått skit av Andrews farmor som tvingat honom att hjälpa sin son.

Resan till USA slutade i katastrof. Pappan hade lovat att betala skolavgifterna, vilket han inte gjorde. Andrew kom till Sacramento i Kalifornien och hade ingen lägenhet, och fick än en gång slussas omkring bland familjer. Han hade ingen bil eller något annat transportmedel men lyckades laga en gammal cykel som han cyklade på längs motorvägen till skolan. Pengarna från pappan kom aldrig och till slut kraschade det.
“Tyvärr Andrew…”.
När hans skolkamrater började göra insamlingar för att han skulle kunna stanna kvar kändes allt oerhört pinsamt och förödmjukande. Han fick nog och ringde till sin faster som bodde i New Jersey och bad om hjälp med biljetten tillbaka till Sverige.

Andrew kom tillbaka till Stockholm, det hade blivit mitten på 90-talet och han kände sig less. Han tog ett par praktikjobb och flöt runt. Som tur var hade han fortfarande bra kontakt med sin gamla fosterfamilj så de lät honom flytta in hos dem igen. Denna gång var det inte formellt utan som vänner. Andrew fick flytta in i sitt gamla rum mot en liten betalning.
Gruppen Infinite Mass som han varit med i från början var nu i full gång, Andrew var med på deras första skiva men hade lämnat gruppen i samband med att han stack till USA, de träffades en del men Andrew började mer och mer umgås med några killar på Söder i Stockholm. En av dem kallades för Eye-n-Eye och en annan för Pewee. De hängde en hel del ute på klubbar som Mikaels Bar och Sjögräs. Andrew började bygga upp en del kontakter inom musikbranschen. Det hände mycket inom den unga svenska hiphop-scenen; många grupper startades och svensk rap växte. På den tiden rappade alla fortfarande på engelska förutom Ayo som hade börjat med svenska.
Så småningom kom också Ken in i bilden och 165-studion i Hässelby byggdes. Andrew och Ken hängde mycket ute i studion. Andrew delade sin tid mellan södergänget och med Ken.
Det var musik och basket som gällde. I 165-studion i Hässelby spelade Andrew och Ken in Andrews första singel. De började snacka om att släppa den som singel med några killar som hade skivbolaget Street Level. Det här var sent året 1995 men då öppnade sig en möjlighet för Andrew att göra ett nytt försök att spela basket i USA. Efter det snopna slutet på den förra resan var det svårt att inte göra ett nytt försök.

Skannad2 9

Men också den här turen till USA blev jobbig. Andrew hamnade på en skola där det var mycket tjafs, många struliga kids från Oakland gick på skolan och det var mycket gängproblematik med ökända gäng som The Bloods och The Crips. Andrew hamnade ofrivilligt på kant med ett gäng när han avvisade en tjej som var intresserad av honom. Han sa att han redan hade en flickvän men hon ville inte ge sig. Till slut övergick det i hot och det visade sig att tjejens bror var ledare för ett gäng. Detta var i Los Angeles där detta inte var någon lek, utan var på blodigt allvar. Andrew försökte sköta det snyggt och hålla sig undan men tjejen kom till träningarna och satt i cafeét och gjorde gängtecken mot honom. Konflikten eskalerade med dödshot och folk varnade honom: “Andrew… det här är allvarligt…”.
Tjejen var på flykt från Oakland där hon var efterlyst för att hon slängt ut någon tjej från en balkong. I USA funkar det inte som i Sverige, utan där kan man fly från en efterlysning mellan olika delstater och för henne var det perfekt att skriva in sig på ett college i en annan stat. Andrew rådfrågade sin coach om hur han skulle göra. Men det som till slut fick honom att bestämma sig var hans farbrors, Roberts pappas, död. Han hade betytt mycket för Andrew. Han var den enda som varit snäll mot Andrew, gett honom kärlek och aldrig lagt sin hand på honom. Han gillade sin farbror mycket, så det var tungt när han gick bort. Dessutom var Robert ensam hemma i Sverige och det kändes det inte bra. Andrew kände sig tvungen att ringa till sin faster i New Jersey igen. Hon ville att han skulle komma dit och jobba i New York, men Andrew ville bara hem.

Ännu en gång kom en besviken Andrew tillbaka från USA. Om det ändå hade berott på att han inte höll måttet som basketspelare, då hade det varit enklare men han visste ju att han var bra på basket, riktigt bra.
Nu bodde Andrew och Robert i en lägenhet i Telefonplan där socialen hjälpte dem med hyran, i övrigt hade de inga pengar. Samma gamla visa upprepade sig igen med inbrott och personrån men nu var Andrew över 20 år och det var mer allvar i allt nu. På något sätt lyckades Andrew och Robert hanka sig fram från dag till dag.
En dag kom hyresvärden och sa att de måste flytta ut eftersom hyran inte var betald sedan länge. Det visade sig att tjejen de hyrt av i andra hand och gett pengarna till inte hade betalat in hyran.
Robert flyttade hem till sin mamma medan Andrew inte visste vart han skulle ta vägen. Återigen kom hans gamla fosterfamilj till räddningen och han hamnade i sitt gamla pojkrum igen. Efter ett tag gick han med i ett pilotprogram som gick ut på att man fick renovera sin egen lägenhet och genom programmet fick man hjälp med ett jobb inom byggbranschen.
Andrew hade till slut fått sin första helt egna lägenhet och det kändes som att saker och ting äntligen började flyta på. Det kändes bra.
Han hade aldrig släppt musiken, och singeln Stockholm Style som han spelat in med Ken släppte han 1997 på det egna skivbolaget, Hombrew Records som han startat med tre vänner. Det var i samma veva som Petter hade börjat jobba på sin demo och året därpå släppte han sin första första singel. Petter hade egentligen velat jobba med Andrew och hans vänner eftersom han kände sig tryggare med dem. Han hade tänkt att släppa LP:n på Homebrew Records, men Petter trodde inte alls att hans musik skulle funka, men det visade sig att den funkade rätt bra.

Det kokade inom den svenska hiphopen under de här åren och för Andrew började det också röra på sig. Han hade börjat jobba med en kille som tidigare jobbat som manager åt Andrews gamla grupp Infinite Mass. Den här killen fick saker att hända och plötsligt small det till när ett amerikanskt bolag ville signa Andrew. Större än så blir det knappt. Medan kompisarna bytte till att rappa på svenska var Andrew menad för någonting större och åkte till USA. Det var riktigt stort. Skivbolaget hade lyssnat på demos och bjöd dit honom. Andrew hade sin faster i New Jersey så det var inga problem. Äntligen skulle han lyckas i USA, men med musiken.

Skannad2 5Vilken förändring, helt plötsligt levde Andrew raplife i USA. Han hade pengar på fickan, och medan han gjorde musik i studion ordnade bolaget ett jobb på en marknadsföringsfirma som bara arbetade med hiphop. Han började komma in i gräddan. Det var vår på milleniets sista år och det nya årtusendet skulle utan tvekan börja bra, det fanns det ingen tvekan om. Andrew jobbade hårt i studion och spelade in demos och år 2000 släppte de hans första singel som fick ett bra mottagande. Låten fick speltid på collegeradio och Andrew gjorde många intervjuer. Han var verkligen på gång, ingen tvekan. Nu var det bara att göra färdigt albumet som skulle komma året efter.
När albumet började bli mer färdigt skulle Andrew presentera de första låtarna på New York Music Week och han skulle hålla sin show torsdagen den 13 september, året 2001.
Två dagar innan showen och Andrew skulle presentera sina låtar, den 11 september, flög två flygplan in i World Trade Center i New York. Med dem kollapsade hela musikindustrin. Alla var i chock och bolagen släppte alla artister som inte redan slagit igenom och var jättestora.

Ett par månader senare var det en chockad Andrew som var tillbaka i Sverige. Han började långsamt inse vad som hänt. Det var tungt, riktigt tungt. Som tur var hade han sin tjej, som senare blev mamma till hans barn. Det övervinner allt.

Året efter blev hans pappa brutalt mördad i Uganda och Andrew lämnades med mängder av frågor som aldrig kommer att få något svar. Han hade ett stort svart hål inom sig som sakta började läka när han fick sina barn och insåg att han hade chansen att ge dem allt det han själv aldrig fått. Han tänker ibland på då de brukade sitta där på trappan utanför farmors hus i Uganda, han tänker ibland på dörren, den där jävla dörren som räddade dem från gerillasoldaternas räder så många gånger, men framförallt tänker Andrew på sin farmor som med sin egen kropp skyddade honom från kulorna. Starkare än så blir det inte.

De två tidigare delarna av Andrews historia kan ni läsa HÄR

Lyssna på Andrews musik:

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support