Knarkare, klottrare och pappa

Stina Mathiesen träffade för en tid sedan graffitikonstnären Gadd som berättar om sitt liv som grafittimålare, pappa och före detta narkoman.

Det första minnet han har är att han låg under sina föräldrars bord och ritade med vaxkritor.
– Man kunde se skeva målningar under vartenda bord där. Jag blir lätt besatt av saker jag själv gör. Jag fick en kick av att måla. Haha, det låter pundigt, men man får det.

– Graffiti är kanske den mest sedda konstformen i hela världen. Graffitikonstnärerna, eller klottrarna, är ironiskt nog kanske även de minst sedda konstnärerna. Men det är lite det som det går ut på. Att synas samtidigt som man är osynlig. Gadd, som han heter i graffitivärlden, föredrar att göra pieces med hög kvalitet istället för att göra många, men han är alltid beredd att taga när han går ut.
– Jag går inte ut hemifrån utan en penna. Tags är en konst och de kan vara stilfulla eller jävligt fula, men då är det också roligt. Jag drar minst en tag om dagen, ibland fler.
Han är uppvuxen i Rågsved, ett ställe som han säger är en känd destination för klottrare. Utomhusmålandet, eller klottrandet som man också kan säga, började han med någon gång i elva- tolvårsåldern.
– Vi förstörde tunnelbanevagnarna, förgrep oss på dem. Sparkade ut fönstren och bombade, höll på med trashing.
Strax efter högstadiet började han hänga med grabbar som hade likadan livsstil som han själv. De levde i en sorts drömvärld. Rökte braj, käkade syra och hade samma konstnärliga ambitioner: spelade i band och klottrade tillsammans. De grundade ett graffiti crew som de kallade ASP: Assholes Smoking Pot.
Efter ett tag gick Gadd ner sig i droger och beroendet blev till ett nytt sätt att leva på. Spraygraffitin var inte lika central i hans liv längre.
– Jag blev besatt av droger och allt runtomkring. Att fixa och sälja tog upp mycket av tiden. Men jag knarkade med kompisar, så det var centralt i hur vi levde. Flera som jag växte upp med dog och jag fick fängelsestraff för drogerna och klottrandet. Jag hade ingen respekt för ordningsmakten och tog i det rebelliska, sket i att gå på rättegångar. Att bli gripen en gång i veckan var standard.
Bristen på respekt och förtroende verkade vara ömsesidig. När Gadd stod och målade i ett fame en gång stötte han på några toys. Grabbarna berättade att de hade pratat med några poliser som hade varnat dem för honom.
– Polisen sa att de skulle ”akta er för Gadden, han kommer dra ner er i skiten”.
Skiten? Livet handlade om fängelsevistelser, drogberoende, skulder som gjorde att han inte kunde få eget boende och utanförskap som kom med missbruket.
– När jag var ute på krogen med mina vanliga polare hade de druckit två öl när jag hade hunnit dricka åtta. En var för lite, tusen inte nog.
Gadd hade ett jobb, men han tog heroin dagligen och var på väg att bli hemlös. Vändningen kom när han träffade Kin och Odie (som skriver i ett annat crew). Han flyttade in hos Kin, där han fick bo gratis i några månader, tända av och, som han själv säger, ”styra upp livet lite”. Gadd tog upp spraykonsten igen, inspirerades av Kin och vice versa. Han hittade en stil som han trivdes med och gick tillbaka till ordentligt målande. Men även om hans vänner har betytt mycket för honom, så finns det alltid de som är mindre trevliga.
– Jag har sprungit på många writers som varit fittor. Kickers som vill förstöra. Flera äldre, eller mer erfarna, writers som hänger med yngre och lär upp dem, ”drar ner dem i skiten”. Men jag vill inte hänga med folk som ser upp till mig. Jag behöver soulmates. Kanske framför allt eftersom jag har flera döda polare och polare som har blivit psykiskt sjuka. Jag har nog bara en handfull människor som jag kallar mina vänner.
För snart nio år sedan blev han pappa. Då förstod han på riktigt att han inte kunde leva såhär längre. Han har flera kompisar som har barn med olika kvinnor och som fortfarande lever som de gjorde innan de fick barn. Men han vill inte vara så, han engagera sig i sitt barn.
– Jag växer tillsammans med min son. Det har varit en kamp att ta hjälp och få lite mer ordning på livet, för jag har alltid varit övertygad om att jag kan lösa saker själv. Det tar sin tid och folk är fördomsfulla. De vågar inte säga något till mitt ansikte, men man ser i deras ansiktsuttryck och i deras ögon att de tror att man är sjuk i huvudet. Men jag vet att jag kan ge min son minst lika mycket kärlek.
Men att drogerna har sin plats i hans konst är inget han döljer. Graffitin har varit med i alla faser och varit en värdefull röd tråd hela livet. Även när han har varit för paj för att hålla på med musiken så har han alltid haft graffitin, berättar han.
– Jag har inte velat sluta och har inga ambitioner att göra det. Men nu när man är småbarnsförälder utsätter man sig själv inte för onödiga risker.
Under hela vårt samtal har han haft en cigarett eller en joint i munnen eller mellan två fingrar.
– Tack vare det här har jag blivit den jag är och ödmjuk inför livet även om jag förut var en arrogant jävel. Jag behövde få smällar för att se vart jag hamnat.
– Det är min historia liksom, men det är så här det skulle ha blivit i mitt liv.

Text & foto: Stina Mathiesen

stående2

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support