En skamvrå i svensk historia: läs ur novellen Tabula Rasa

Möt Daniel Hånberg Alonso, den spännande författaren som är aktuell med novellen Tabula Rasa som handlar om Sveriges övergrepp mot romerna under 1960-talet.
daniel_hanberg_alonso_2-300x200

Daniel Hånberg Alonso

Vad handlar Tabula Rasa om?

Tabula Rasa är den första delen i kommande ”Block – Mannen i vitt” som handlar om Josef Block, Sveriges enda metatemporala privatdetektiv. I olika fall löser han brott i Stockholms historia och i ”Tabula Rasa” blir han vittne till myndigheternas övergrepp på romer när han reser tillbaka i tiden till tidigt 60-tal och motvilligt får lära känna en mörk tid i modern svensk historia där invånare delas in i grupper av A- och B-människor.

Vad vill du med novellen?

Målet med böckerna om Josef Block är att på ett populärkulturellt sätt väcka intresse för Stockholms historia och med ”Tabula Rasa” vill jag göra det mer än någonsin. Jag har tidigare skrivit om tobaksmonopolet, bergslärkorna på norrmalm, ABC-städerna och med ”Tabula Rasa” ville jag granska invandringen i Stockholm under 1900-talet.

Hur kom det sig att du valde just kränkningar mot romer som tema för novellen? Och hur kom det sig att det blev just novell som blev formatet?

När jag gjorde min research om invandringen i Stockholm så blev jag chockad över hur Sverige har behandlat romer men mest chockad blev jag över hur lite av detta som är allmän kännedom. Hur historielösa var vi egentligen när vi blev upprörda över att polisen i Skåne registrerat romer? Sverige har ju gjort det sen 50-talet! För mig blev det därför än mer viktigt att lyfta fram denna skamvrå i svensk historia.

Eftersom ”Tabula Rasa” bara är en av flera historier om Josef Block så var formatet alltid novell. Precis som ”Block – En deckare ur balans” i tiden kommer ”Block – Mannen i vitt” att bestå av sex noveller där ”Tabula Rasa” är den första av dem.

Berätta om research-processen inför ”Tabula Rasa”!

För inledningen med den italienska hjälpföreningen så besökte jag deras lokaler i Nacka Strand och intervjuade en före detta medlem som visade mig runt i trakterna kring Sickla. När jag bestämde mig för att det största fokuset skulle ligga på romer så rannsakade jag biblioteken i Stockholm för att få den historiska kontexten. Jag ville veta hur det pratats om dem. Att det var ett ämne som behövde lyftas fram mer blev tydligt inte bara när jag såg hur rasistiska många av böckerna var utan när jag upptäckte att en av dem var nedklottrad med rasistiska kommentarer. Varifrån kom detta hat?

Jag läste även vitboken regeringen släppte om den svenska behandlingen av romer samt besökte utställningen som hålls på Forum för levande historia i Stockholm, som jag starkt rekommenderar. När jag var klar skickade jag texten till Hans Caldaras och Kulturgrupp för resandefolk för faktagranskning.

I ”Tabula Rasa” möter vi en del rasistiska kommentarer och tankesätt. Har du haft några tankar på att ”trigger-märka” novellen, alltså att förvarna om att vissa karaktärer har ett kränkande språk?

I princip alla rasistiska repliker är närmast direkta citat från Sverigedemokrater eller Bevara Sverige Svenskt. Det är deras ord. Att varna för det skulle vara kränkande mot de som utsätts för dem. Rasister och deras ord finns på riktigt och det är något vi inte ska blunda för utan ta på högsta allvar. Om någon blir upprörd över något som sägs i novellen så är det dags att ta sig i kragen och börja ifrågasätta de som uttalar orden.

De senaste åren har flera böcker på temat romer har kommit ut. Vad tror du är anledningen till att romers berättelser börjar uppmärksammas först nu?

Dåligt samvete bubblar alltid förr eller senare upp till ytan och att regeringen släppte sin vitbok år 2014 bekräftade att det inte bara handlat om enstaka skandaler, det här är genomgående övergrepp under oerhört lång tid. Vad emellertid dessa otäcka avslöjanden inneburit är ju bland annat ett väckt intresse att få höra romerna själva och inkludera dem i vår historia.

Vad tycker du att alla som inte är politiker eller makthavare kan göra för att stoppa den rasism som drabbar minoriteter i Sverige idag?

Framförallt handlar det fortfarande om okunnighet. Vi måste inte bara bli bättre, vi måste bli grymma på källkritik. Sluta förledas av ogrundad rädsla och svälja varenda lilla click bait rubrik med hull och hår. Ifrågasätt fördomar och begå lite självrannsakan för det sista världen är så är det svart och vit.

Faktaruta:
Namn: Daniel Hånberg Alonso
Ålder: 31 år
Bor: Farsta strand
Gör: Författare, webbutvecklare och DJ
Aktuell med: Pocketutgåvan av ”Block – En deckare ur balans i tiden” och e-släppet av ”Tabula Rasa”, den första delen i uppföljaren ”Block – Mannen i vitt”.

Utdrag ur Tabula Rasa:

2009

”Jag beklagar att du känner dig besviken. I psykodynamisk terapi är din berättelse det centrala och utan att veta vem du är och hur du resonerar kan jag inte komma med vare sig råd eller kommentarer utan att gissa och att gissa leder ingenstans. Det går mycket ut på att höra din berättelse.”
Psykologens anakronistiska polisonger var alldeles för långa, som kommen i hämndvägnar från en annan tid sträckte de sig långsamt ned i ett annalkande strypgrepp. Josef Block kunde starkt identifiera sig med mannens ansiktsbehåring.
”Berätta om varför du blev skjuten.”
Vanligtvis uppskattade Josef direkthet, människans infantila oförmåga att bara säga som det är uppfattade han som anledningen till artens oundvikliga undergång. Men mannen framför honom saknade emellertid den egenskap som krävdes som motvikt, dennes ying mot sin yang, och ett ord som en mindre belevad lingvist skulle tolka som musikaliskt, nämligen taktfullhet.
”Om jag inte missminner mig så sa ni att det här inte var ett förhör.”
Mannen log i mjugg av frågan, vilket störde Josef något ofantligt.
”Nej, allt du säger är självklart konfidentiellt och kommer inte att föras vidare.”
Josef tittade på blocket i mannens hand. Psykologen följde hans blick.
”Det här är bara minnesanteckningar för mina, och endast mina ögon. Ingen annan kommer att läsa dem. Du måste lita på mig, Josef.”
För en millisekund försvann Josef. Psykologen tycktes inte ha märkt något.
Josef bet ihop, han fick inte sabba det här. Han behövde distrahera sig snabbt. Släppa psykologen ur fokus för ett ögonblick och insupa miljön.
Rummet de fann sig i kunde nästan beskrivas som sjaskigt, vilket låg i kontrast till dess läge i Stockholms city. Väggarna hade nyligen målats om i en gul färg som förde tankarna till urindränkta lakan. Renoveringen hade skett hastigt och uppenbarligen till extremt låg kostnad, den som utfört arbetet hade inte ens bemödat sig att riva loss tapeterna först.
Psykologen lade märke till Josefs bristande uppmärksamhet.
”Det verkar inte som att du vill vara här egentligen, har jag rätt?”
”Både ja och nej.”
”Tidigare sa du att du kunde försvinna härifrån om du ville.”
”Jag är imponerad, du behövde inte ens titta i dina anteckningar för det.”
”Så varför försvinner du inte?”
”Sjukvårdsstandarden.”
Psykologen såg tyst på honom.
”Du är här för att du, enligt de uppgifter jag fått, ville prata med någon om det du varit med om. Du har ett problem. Vi har bara så mycket tid på oss innan männen utanför dörren knackar på och tar dig tillbaka.”
Tid var ett begrepp som Josef var intimt bekant med. Som Sveriges enda metatemporala privatdetektiv så var det oundvikligt. I motsats till vad han själv refererade till som friska människor, så var tid det enda konstanta i hans sjuka liv. Allt annat blev arbiträrt; relationer, ting, pengar. Varken Josefs tillstånd eller yrke kände emellertid psykologen till något om. Inte för att Josef ljugit om sig själv, han hade bara tagit den mer pragmatiska vägen att inte berätta hela sanningen. Lögner gav honom ångest, och ångest var något han haft tillräckligt med i sitt liv. Bara tanken på ordet gav honom en metallisk smak i munnen.
”Låt gå.”
Psykologen nickade blidkat och lade benen i kors. Rörelsen kändes som en örfil i ansiktet. Josef kunde inte låta bli att känna att varje andetag psykologen tog var en akt av ren provokation.
Josef var tvungen att lugna ned sig. Han fick inte förlora humöret nu. Inte än. Han slöt ögonen och drog ett djupt andetag genom näsan så att han kunde känna varje hårstrå vibrera. Fokus, Josef. Du klarar det här.
”Har du familj?”
Josef blundade hårdare. Inte än. Med en ljudlig suck andades han ut och öppnade ögonen.
”Det är en definitionsfråga.”
”Hur menar du?”
”Familj kan vara många olika saker. På samma sätt så kan de finnas med mig på olika sätt.”
”Bra, bra…”, nickade psykologen med blicken ned i blocket medan han skrev. ”Fortsätt”, sa han utan att titta upp.
”Ni vill veta varför jag är här?”
”Annars kan jag inte hjälpa dig.”
”Då ska jag berätta varför, men det är inte min berättelse. Om den låter…”, Josef försökte välja rätt ord, ”otrolig, så är det fritt fram att ta den som hypotetisk.”
”Varsågod.”
”Det hela började för…” Josef avbröt sig innan han sa för mycket. ”Många år sedan, även om det för mig känns som bara några veckor. Jag hade erbjudit mig att återbetala en tjänst till en vän. Han hade nämligen anklagats för stöld, felaktigt självklart. Men det var av den anledningen som jag hade tagit mig ut till Nacka. Till italienarna…”

Tabula Rasa

1962
”Där låset skulle sitta fanns bara ett sargat hål i dörren. Inifrån ekade ett livfullt sorl ut. Josef kunde känna de angenämt främmande dofterna. Först hade han varit osäker på om han hittat rätt. Att hitta den italienska hjälpföreningen var som att leka kurragömma. Josef kunde bara komma på en annan grupp människor som i Stockholm sjasats runt så mycket. Vilket var just anledningen till att han var här – Sickla strand nr 61, ett cykelförråd.
Om bara ett fåtal månader skulle SAI få flytta till en barack två hundra meter österut. Några år efter det till en lokal som Atlas Copco, arbetsgivaren som importerat arbetskraften från Sydeuropa, ställt till förfogande. Glädjen dog i en brand året därpå. Så fortsatte det, från lokal till lokal slussades italienarna runt i Nacka och det var inte för intet som Sickla fått smeknamnet ”Little Italy”.
Josef knackade på. Sorlet dämpades en aning inifrån innan ljudet av en stol som drogs utmed golvet hördes och den som dragit det kortaste strået gick för att öppna.
”Hej! Kom in!”
En kraftig klapp på axeln drog in Josef innan han hann säga något. Männen vid de två borden var för upptagna i kortspelandet för att ge honom mer uppmärksamhet än ett snabbt ögonkast. Stilmedvetenhet trogen satt de svarta slipsarna fortfarande på, även om de vita skjortärmarna var uppkavlade. Rödvinsglasen slogs om plats bredvid korten på borden.
”Josef Block, jag är privatdetektiv.”
Mannen som öppnat var en av de få som inte hade skjorta på sig, istället bar han upp en blå piké med Inter Milan-emblem på bröstfickan. Många hade kommit till Sverige från norra Italien strax efter andra världskriget och inackorderats i baracker av Atlas Copco där de både levde och återupplivade den italienska föreningen som dött av flera år tidigare. 1909 hade Società Assistenziale Italiana startats och var, näst efter den finländska, den äldsta invandrarföreningen i Stockholm. Italienarna hade en så stark förankring i trakterna att de av grannarna kärleksfullt börjat kallas för ”Nackamaffian”. Josef log lite vid tanken på den lilla grupp människor som SAI femtio år senare bestod av. Undangömd i ännu en ny källarlokal med samma inramade tidningsurklipp om fotbollslag på väggarna och fortfarande med kortspel och vinet framställt på borden. Nu dock endast ett fåtal pensionärer som väntade på att deras älskade bocciabana skulle byggas upp igen.
”Ah, Bogart! Sam Spade? Il mastero del falco.”
Josef sträckte fram handen och nickade lite besvärat. Populärkultur var inte helt hans gebit.
”Typ.”
”Maurizio, vad kan jag hjälpa dig med?”
Maurizio kramade hans hand hårt och efterlämnade en stark lukt av salsiccia i handflatan. Den vitlöksindränkta korven var lika omöjlig att ta ifrån italienarna som fotbollen. Mannens namn ekade emellertid bekant för Josef.
”Är det ni som gjorde polisanmälan?”
”Javisst, är det jag!”
Leendet var rejält svårt att inte smittas av.
”Vad bra, jag här angående just den anmälan. Skulle det vara okej för er att berätta lite om stölden, det stod väldigt lite i rapporten.”
Maurizio sträckte på sig och såg en aning förvirrat på honom.
”Stölden? Jag förstår inte, vad menar du?”
Nu var det Josefs tur att se en aning förvirrad ut.
”Hade ni inte rapporterat att någon gjort inbrott och stulit saker från er?”
Josef pekade med tummen mot dörren.
”Javisst, någon hade brutit upp låset men inget blev stulet. Vi ska få nytt lås idag. Vaktmästaren var här imorse och tog ut det gamla. Helt förstört.”
”Så inget blev stulet?”
”Nej, nej. Bara skadegörelse. Det är inte helt ovanligt tyvärr, svenskar är fortfarande väldigt misstänksamma mot oss. ’Kyss, Karlsson’ och allt. Men sällan det händer något här. Vi är en stor familj.”
”Och det här visste polisen om?”
”Javisst.”
”Då antar jag att ni inte heller känner till att en man blev gripen för att ha stulit från er?”
”Vad säger du? Vem har blivit gripen?”
Mer än så behövde Josef inte höra. Han var övertygad. Han kunde hoppa tillbaka i tiden och bevittna skadegörelsen själv, se om Maurizio talade sanning, men han visste redan svaret. Han hade vetat det redan innan han kom hit. Det är inte ofta man ser en polisanmälan om stöld utan att nämna vad som blivit stulet. Josef hade bara behövt bekräfta sina misstankar på plats. Core hade bedyrat sin oskuld och Josef var säker på den nu. Men om det inte var den italienska föreningen som gjort en anmälan om stöld, då kunde det bara var en part – polisen.
Josef fick en allt starkare gnagande känsla över att han måste ta sig till Sköndal snarast. Att vara metatemporal i all ära, det var inte första gången han önskade han fått lida lite av teleportering också. Han behövde hitta skjuts.

”Vart skulle du, sa du?”
Josefs räddare i nöden var en blek ung man med spända knogar runt ratten och ett namn som Josef glömt bort sekunden efter han hört det. Tacken för att bli skjutsad från Alphyttan till trakterna av Orhems koloniområde hade Josef gett genom att säga inte mer än fyra ord under hela resan. Kallprat var enligt Josef en av mänsklighetens värsta synder och att inte utsätta någon annan för detta sociala faux pas kände Josef var en av hans mest givmilda sidor.
”Sväng in här.”
Josef pekade på en enslig grusväg som skar av från huvudleden och letade sig in i den glesa skogen av tallar och björk.
”Är du verkligen helt säker?” sa den skeptiske föraren men vred ändå ratten och körde försiktigt in på grusvägen.
Att köra bil var en av många egenskaper Josef aldrig besvärat sig med att lära sig. Han bodde ju i Stockholm. Inte för att han inte gjort sina försök. Vid ett tillfälle hade han övningskört uppför Besvärsbacken i sådan hög fart att bromsarna inte hunnit tillbaka från kafferasten och han hade farit rakt in i den stora almen på toppen av gatan. Det var sista försöket han gjort. Det gjorde honom emellertid inte mindre till en kräsen passagerare.
”Ni kan släppa av mig här om ni vill så går jag resten av vägen.”
Bilen stannade tvärt. Josef klev snabbt ur. Med handen på dörren hukade han sig ned så han kunde se föraren.
”Tack så mycket för skjutsen.”
”Ursäkta min nyfikenhet, men vem ska du träffa härute?”
”En vän.”
”Vad för vänner bor i skogen?”
”Romer.”
”Vad för något?”
”Zigenare.”
Innan mannens chockade min hann lägga sig och de oundvikliga befläckade åsikterna kom slängde Josef igen dörren som punkt för deras kommunikation. Han visste att om han hade berättat anledningen till hans resa innan så skulle han inte fått skjuts.
Som för att bevisa att han inte var en långsam förare sladdade bilen runt och gasade därifrån. Josef vände sig om inåt skogen och började gå.
Oron från tidigare återvände när väggen började kantas av trasiga kläder. Möbler. Dockor. Glas. Något hade hänt där borta. Omedvetet började Josef jogga fram. Träden separerade sig och han kom ut i gläntan.
Vad hade hänt här?
Karavanerna och tälten var borta. Människorna var borta. Inte mer än ett dygn hade gått sedan Josef hade stått på samma plats. Uppställda i en rektangel, vissa påbyggda med masonit, andra i form av tält. Nästan trettio personer hade bott och levt där han stod. Allt var borta, kvar fanns bara resterna av något hemskt.
Josef visste att han kunde se själv. Se vad som faktiskt hade hänt. Vad han inte visste var om han klarade av det. Han förbannade sig själv, han förbannade polisen, men framförallt förbannade han sig själv. Core skulle inte ses som mer än en bekant till Josef enligt de flesta, men för Josef var vänner något unikt, och värdefullt. Även den minsta relation vägde tungt för honom. Han kunde inte bara blunda för verkligheten för att den gav honom ångest. Josef tog ett djupt andetag och klev ut ur tiden.

”Ni ska vara härifrån imorgon, sa de. Men vi kunde inte bara lämna allt direkt. Så igår kväll kom dem. Rusade ut ur sina bilar med batongerna i händerna. Skrek på oss.” Core drog händerna över ansiktet som för att radera händelsen ur minnet. ”Sa att vi var dåliga människor. De slog sönder allt. Oss män tog de med hit. Vad som hänt med lägret och våra familjer vet vi inte.”
”De är utom fara, polisen rev era tält och körde bort dem till Ekstubben. Din familj väntar där.”
Josef satt tillsammans med Core på polisstationen och väntade på att han skulle släppas tillsammans med resten som tagits av polisen kvällen innan i räden. Core hade inte behövt berätta. Josef visste redan vad som hade hänt, han hade sett det själv. Sett dem slängas in i piketbussar, sett hur möbler slängts ut på marken, fönstren krossas. Gömd bland träden bevittnade han ett myndighetsövergrepp vars allvar han så innerligt försökte hindra att sjunka in.
”Varför berättade du inget?”
Core ryckte mest uppgivet på axlarna.
”Det är såhär livet är för oss. Det angår ingen annan. Vi är inte välkomna hit.”
Det var en underdrift. Knappt åtta år hade gått sedan myndigheterna släppt förbudet för romer att invandra till Sverige. Under fyra decennier hade inga romer fått komma in i landet. Samtidigt hade Arbetsförmedlingen rekryterat yrkesarbetare från Västtyskland, Österrike, Italien, Belgien och Holland. Samma år som romerna tilläts att återigen få invandra fastlog regeringen med genomskinlig stolthet att Sverige ”numera blivit ett invandringsland” och åtog sig en generös flyktingpolitik.
”Jag fick anmälan mot dig struken för stölden i Nacka.”
Det kändes nästan lite banalt att säga efter vad som hänt. Core nickade dock tacksamt. Josef såg på honom. De hade träffats endast ett handfull gånger, men för Josef var det det närmaste han kom en vänskap med någon.
Core var fyrtiofem år enligt egen utsago. I ansiktet var han mycket äldre. Livet hade redan grävt mörka dalar under ögonen och tyngde ned honom i ett ständigt uttryck av hopplöshet. Ett leende kunde få dalarna att slätas ut och ansiktet se lika ungt ut som det faktiskt var, men det var länge sedan Josef hade sett honom le. Han förstod nu varför.
”Jag har ett möte med en tjänsteman på kommunen i eftermiddag. Jag ska prata med honom. Se om det går att göra något åt er bosituation.”
”Stackars gajó.” Core sa det både kärleksfullt och med allvar. Ett ord som stod för oren och användes i princip för alla icke-romer. Josef hade lärt sig vikten av renhet i Core romska kultur. ”Du är udda, Josef, det är vad jag gillar med dig. Men det är mycket du aldrig skulle kunna förstå. Jag ångrar att jag bad dig om hjälp, det här är bara för oss.”
Josef skakade på huvudet över deras bångstyriga stolthet. Han fick vara glad över att han kunnat hjälpa såhär långt. Det var få icke-romer som släpptes in i gemenskapen. De var väldigt måna om sina traditioner och det hade tagit tid innan Core känt sig trygg nog att Josef aldrig skulle avslöja deras hemligheter.
”Är det något jag kan göra nu åtminstone?”
”Nej, vi lovades att bli släppta så fort han var klar.”
”Vem då?”
Core pekade till höger om Josef.
”Han där.”
I ett avgränsande rum, på andra sidan av ett stort glasfönster, satt en man med krulligt kort hår och ett avlångt spetsigt ansikte det inte gick att läsa några känslor från. Mannens fullständiga koncentration var fokuserad på att lyssna på en polis redogörelse medan fingrarna metodiskt antecknade. För ett ögonblick, som om mannen visste att han var betraktad, slutade han skriva och vände huvudet mot Josef. De rundade glasögonen såg så uttryckslöst på honom att Josef hade svårt att inte titta bort. Sekunden efter vände mannen tillbaka blicken och fortsatte att skriva ned polisens ord. Josef ruskade av sig obehaget och vände sig mot Core.
”Vem är han?”
”Jag vet inte”, sa Core och ryckte på axlarna. ”Han var med polisen igår. Han gjorde inget, han bara stod där och antecknade.”
Josef såg på mannen igen som inte kunde vara mer än några år innan trettio. Nu när Core nämnde det så hade Josef skymtat mannen under räden. För att vara så ung så stod hans slätstrukna kostym i stark kontrast till tidens färgstarka lössittande mode. Klädseln avslöjade också att han inte tillhörde polisen. Josef gissade att det enda han kunde vara var en myndighetsperson. I släktskap förmodligen med den personen Josef begav sig till efter att han med egna ögon sett att Core blivit frisläppt.

Tapeterna i kommunhuset föreställde hiskeliga bruntoniga mönster som gjorde Josef illamående. Kanske var det tanken. Få besökarna på så skevt humör att de tappade fotfästet till varför de kommit dit och tjänstemännen lätt kunde avfärda dem. Josef stoppade in en Vicks halstablett och log lite åt att smaken inte skulle komma att säljas förrän trettio år senare. Honom skulle de inte bli av med så lätt.
En dam med håret uppsatt i form av en kanelbullhög lutade sig fram över disken och sa med rökt whiskeyröst att han kunde gå in.
”Vad jag förstår så är du här för att du vill prata om zigenare?”
Kommunchef Morgan Lundqvist var inte en smärt man, men hans kraftiga byggnad påminde mer om en brottares än någon som satt på ett kontor hela dagarna. Huvudet var stort som en brandpost och nästan lika röd, med korta välmarkerade polisonger och en nyrakad haka varifrån ett stickande after shave osade.
”Det är korrekt”, sa Josef och rynkade på näsan.
”Får jag fråga varför?” Tonen var saklig på gränsen till förolämpande.
”Ren medmänsklighet.”
”Medmänsklighet.” Morgan Lundqvist lutade sig tillbaka med ett hånflin. ”Representerar du någon?”
Josef bet till. Core hade ju avböjt hans hjälp. Gentjänsten hade betalats av.
”Nej, ingen specifikt”, sa han bara därför.
”Där ser ni, om det inte finns någon som klagar så finns det inget problem.”
”Jag klagar.”
Kommunchefen suckade och lutade sig tillbaka i stolen.
”Fram med det då.”
”Jag klagar på hur familjerna i Sköndal behandlades i polisens räd igår.”
”De hade inte tillstånd att vara där.”
”Och då kastar ni bara ut dem?”
En kort stund tittade bara kommunchefen kallt på honom.
”Herr Block var det inte sant? Vi kan inte ha brottslingar som rör sig mitt ibland oss. Vi har en lag mot lösdriveri.”
”Från 1886.”
”De är varmt välkomna att be om tillstånd att få stanna här.”
”De fick bara tillstånd att bo där i tre veckor innan polisen kom och körde iväg dem. Lite svårt då att inte behöva flytta omkring om de inte får stanna någonstans.”
”Lyssna här, herr Block. Här har vi en väldigt enkel syn. Hos oss delar vi in människor i A- och B-människor. A-människor är hyggliga svenskar, som du och jag, och dem tar vi hand om. B-människor, ja, det är tattare, zigenare och utlänningar. Dem ger vi fan i. Så min fråga till dig är”, sa kommunchefen och lutade sig mot skrivbordet och spände blicken i honom. ”Vad gör dig till denna tattarälskare?”

Daniel Hånberg Alonso

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support