R.I.P Prince : Cyril Hellman om sitt möte med legenden

Inom loppet av mindre än ett halvår har populärmusikens största ikoner lämnat oss, David Bowie och nu Prince. De var också mina två största idoler i tonåren. Det fanns många likheter emellan dem. De var båda gränsöverskridande musikaliskt och ifråga om könsnormer, multiinstrumentalister, låtskrivare, teatrala och modernister som ständigt förnyade sig och aldrig plöjde i samma fåra. Och mer än något annat var de genier. Prince var en fulländad sångare, gitarrist, keyboardist, trummis, dansare och producent. Hans musik förenade rock, funk, pop och soul. På skivorna spelade han oftast alla instrument själv. Live fungerade han som en bandledare i tradition med idolen James Brown. Han gick från att vara ett musikaliskt underbarn till att bli en artist som i likhet med David Bowie formade sin egen persona och karriär. I likhet med Bowie gjorde han fiction av sin väg till stjärnstatus. Han agerade som en stjärna och blev en i och med filmen och skivan Purple Rain 1984. Låtarna handlade ofta om sex och att som i hitlåten Kiss förföra men där fanns också låtar om Gud och som i Sign of the Times samhällskritik som innefattade gängkriminalitet, kärnvapen, knark och AIDS.

Jag var tretton år gammal och på resa i USA sommaren 1984. I New York eller om det var San Fransisco såg jag filmen Purple Rain och blev helt såld och köpte samma dag den skivan och dubbelalbumet 1999. Jag som tidigare varit en inbiten hårdrockare hade fått en ny idol. Trots sin längd på 1, 58 m blev Prince med sina sängkammarögon och flörtiga leende en sexsymbol och jag fick för första gången en idol jag delade med jämnåriga tjejer. Prince blev soundtracket för min generation. Man dansade sin första tryckare till Purple Rain på skoldiscot och i Kungsträdgården spelades Prince varvat med hiphop som Africa Bambaataa och Run DMC. Tänker man tillbaka på 80-talet var den mesta musiken dålig, till och med stora artister som Rolling Stones och Bob Dylan gjorde skit, antagligen berodde det på den nya tekniken, hur man använde sig av trummaskiner och synthar. Men Prince som samplade och spelade de flesta instrument själv, inte minst med hjälp av synthar och trummaskiner gjorde hela tiden rätt. Mästerverket var dubbelalbumet Sign of The Times från 1987. Det politiska temat för tankarna till Marvin Gayes What´s Going On men medan Gaye vädjande om förändring accepterade en sorgsen, uppgiven Prince läget. I samband med Europaturnén på den skivan som inleddes i Stockholm skulle min klass på skolresa men jag bangade resan och köpte biljetter till alla tre konserterna på Hovet. Klasskamraterna såg mig som knäpp. Men jag skulle inte ångra mig. Konserterna är än idag bland det bästa jag har sett. Min kompis Lill-Johan och jag bestämde oss för att försöka få en autograf. Utanför Sheraton väntade hundratals fans men vi smet ner i garaget och såg där en stor svart limousin framför hissen. Efter en stunds väntan kom den lille mannen, klädd i rock och högklackat. Han gick in i bilen men lät dörren vara öppen, log blygt och vinkade oss till sig. Jag gav honom en silverpenna, min biljett och Dirty Mind-skiva. Han frågade inte om namn, skrev bara Love god Prince och slog sedan igen bildörren.

Cyril Hellman

P.s Titta gärna på videon nedan … D.s

”Sometimes it snows in April
Sometimes I feel so bad, so bad
Sometimes I wish life was never ending
but all good things, they say, never last”

Prince, Sometimes it snows in April

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support