Tanger – porten till Afrika

Norra Marocko är som en romantisk dröm. Den historiska porten till Afrika; Tanger, är fortfarande något av en internationell zon. Varken Afrika eller Europa. Så nära Europa att man även en dimmig dag ser till Spanien och Gibraltar. Man tar sig lätt hit med båt därifrån, idag flyger också lågprisbolagen från de flesta större europeiska städer. Man kan till exempel som jag flyga hit från Marseille för 50 euro.

När man anländer till Tanger är det som om man slungas in i Orienten med scener ur Tusen och en natt. Araber, berberstammar, västafrikaner och numer turister har alla satt sin prägel på staden. Samtidigt är staden på grund av sitt läge full av influenser från de europeiska kolonialisterna Portugal, Frankrike och särskilt Spanien. Här talar många en blandning av spanska och franska vilket passar mig perfekt som är halvdålig på båda språken och ändå alltid blandar ihop dem.

Tanger är mer lik platsen i klassiska filmen Casablanca än staden med samma namn. En kosmopolitisk kulturell smältdegel mitt bland böneutropande minareter. Kaotiskt gatuliv; försäljare av allt från klockor till droger, överallt män i djellaba och gandora.

Min egen fascination för Tanger började med dess 1900-tals historia som fristad för larger than life-personligheter, från Paul Bowles, beatniks och Francis Bacon till Michael Forbes, Rolling Stones och Led Zeppelin (kanske inspirerade staden till låten Tangerine). De förstnämnda lockades så klart till Tanger för att en kliché bland bögar är kärleken till unga, finlemmade marockanska män. Just i Tanger var under 1900-talets första halva sådana lättare att inleda relationer med eller köpa sex av här än någon annanstans i Marocko. Men ”de frigjorda gossarna försvann redan på 50-talet”, som Paul Bowles uttryckte det i dokumentären Let It Come Down. ”Paul Bowles opened the world of Hip. He let in the murder, the call of the orgy, the drugs, the incest, the death of the Square, the end of the civilization”, skrev Norman Mailer 1959 i Advertisment for Myself. Bowles kom hit redan på 30-talet på uppdrag av Gertrud Stein för att spionera på kompositören Aaron Copland.

Bowles var själv en lovande kompositör som samarbetat med Orson Welles och Tennessee Williams och antagits som elev hos Prokofiev. Men idag ses han främst som banbrytande författare, mycket tack vare debutromanen Den skyddande himlen som filmatiserats i Tanger av Bertolucci med John Malkovich och Debra Winger i huvudrollerna. Romanen handlar om ett sorglöst par som i öknen hamnar i ett triangeldrama. Den har självbiografiska drag. Paul Bowles och hans alkoholiserade fru, författaren Jane Bowles, var båda homosexuella och levde i Tanger i ett öppet förhållande.

I paret Bowles fotspår kom William S Burroughs som i Tanger 1954 skrev Den nakna lunchen. Hjälp att renskriva fick han av sina beundrare som kom efter honom: Allen Ginsberg, Jack Kerouac, Peter Orlovsky och Gregory Corso. De levde allesammans på Hotel El-Muniria i stadsdelen Ville Nouvelle där jag får Jack Kerouacs rum, med egen takterrass, franska fönster och utsikt över Medelhavet, för bara 25 euro natten trots att det här hotellet har Chelsea Hotel-status. Det sköts idag av en trevlig franskspråkig familj. I källaren driver sonen stans bästa lönnkrog Tanger Inn. Där nere på väggarna hänger inramade foton av Burroughs och hans vänner med kommentarer och återblickar skrivna av Allen Ginsberg vid ett senare besök. Klientelet är blandat, gay, hetero, marockaner, turister, unga killar och tjejer som gillar att dansa till rock och hiphop.

En annan orsak till att Tanger tidigare var bögmecka kan bero på den höga livskvaliteten. I likhet med homostäder som Barcelona, Sydney, Tel Aviv och San Fransisco är klimatet gynnsamt, från tolv grader på vintern till 25 grader på sommaren, och staden ligger vid Medelhavet och Atlanten. Den långa stranden ligger centralt mitt i staden. Turistböcker rekommenderar att man inte badar men stranden är fin och åtminstone stadens barn badar och spelar fotboll här.

Maten i Tanger är billig och god. På de flesta ställen serveras västerländsk mat som spaghetti Bolognese och hamburgare, många är också inriktade på det kulinariska libanesiska köket men framför allt bör man prova marockansk mat, kyckling- och köttgrytor som serveras med kokta grönsaker och couscous i lerkärl. Skaldjur får man för en spottstyver och är något man bör passa på att inmundiga.

Tanger är en stor stad med cirka en miljon invånare. Staden växer då många europeiska textilföretag startar upp fabriker, den byggs hela tiden ut och de nya husen påminner om södra Spanien vilket är mindre kul. Den trevligaste stadsdelen att vistas i är den gamla, Medina, med sina små stenhus, trånga gränder och Kasbah. Det påminner om en medeltida piratstad och murarna som omger stadsdelen, byggda av portugiserna på 1500-talet, skapar känslan av att man befinner sig i ett stort gammalt fort.

Det ses som alla vet inte som passande att dricka alkohol i den muslimska världen och därför finns här ingen utvecklad barkultur men en väl utvecklad kafékultur. Under mina första dagar i Tanger tänker jag ”vad duktiga folk är här som inte dricker” men på de flesta kaféer sitter män i alla åldrar, från tonåringar till gamla gubbar och röker kif (cannabis). Jag går till Cafe Central vid det lilla torget Petit Socco. Det är ett franskinspirerat kafé från 1921, man sitter i korgstolar precis som på kaféerna i Montmartre i Paris. På 50-talet var det här Burroughs stamhak. Han gick hit varje dag för att kolla vilka som anlände till staden. På den tiden var det även här som ruljansen med droger och prostitution pågick vilket säkert också förklarar varför han hängde här. Jag äter svärdfisk och blickar ut över torget och ser den lokala mafioson parkera sin vita BMW X6. Mitt emot ligger det mer spartanska kaféet El Manara och där sitter gubbar och röker hasch ur långa träpinnar. Turister på lyxkryssning passerar i grupper. Märkliga folk går in och ut ur gränderna och från byggnadernas övervåningarna hörs konstiga ljus. Här är perfekt att bara sitta med en kopp kaffe eller mintte.

Ett annat legendariskt kafé är Café de Paris vid hörnet av Place de France och Blvd Pasteur. Det har legat här sedan 1927 och är värd ett besök bara för att se den fina bruna art deco-interiören. För inte så länge sedan spelades scener i The Bourne Ultimatum in här. Men ska man bara besöka ett kafé i Tanger så är det Bowles, Nick Drakes och Rolling Stones stamhak Cafe Hawa. Det är beläget högt på klipporna strax bakom fotbollsstadion. Runt stadion spelar små barn i Zlatan Ibrahimovics Barcelonatröja fotboll. Hawa ska man som guideboken skriver besöka när det är fint väder för trots att det är en fin dag blåser det mycket. Det är inget turisthak utan tillhåll för unga öppensinnade ungdomar i västerländska kläder. Rockers med gitarrer och jointar hänger bredvid lokala brats. Jag dricker en mintte här och njuter av utsikten över det turkosblå Medelhavet och Spanien.

Jag går in i Kasbah, som är Medinas äldsta del och ligger på höjden, för att leta rätt på legendariska klubben 1001 Nights, kända för sitt husband av trancemusiker. När Mick Jagger och Keith Richards stött ut Brian Jones ur gruppen ägnade denne sin tid åt att spela in Jajouka-musik på 1001 Nights. Långt efter Jones död släppte Stones Records skivan han producerade som The Master Musicians of Jajouka. Klubben ska länge ha legat nere men varit på väg att öppna. Nu är den helt borta och det ligger ett annat kafé där. I Kasbah är försäljarna och guiderna mer ihärdiga än i övriga stadsdelar. Samtidigt kan man fynda i antikaffärerna. För den kameraintresserade finns över hela Tanger många affärer med gamla kameror.

För den som tröttnar på stadsliv, kan man göra utflykter till närliggande fina stränder eller Rifbergen. Många västerlänningar gillar att åka till Ceuta, en av en handfull spanska kolonier i norra Marocko. En liten gammal stad med 75.000 invånare men stämningen påminner om gamla Västberlin för precis som den staden är detta ett socialt och politiskt experiment.

Man lämnar tiggande småbarnsmammor och gatuförsäljare och går 100 meter genom ett barrikaderat ingenmansland för att sedan befinna sig i ett EU fullt av spansk kultur som tapasbarer, fina hus, rena breda gator. Ceuta är värt ett besök bara för denna märkliga upplevelse.

Jag byter hotell och tar in på Hotel Continental där Bertoluccis Sheltering Sky utspelas. Här har alla från Rolling Stones till kung Carl XVI Gustav vistats. Det har stans bästa läge, på en höjd ovanför hamnen och var tidigare ett lyxhotell. Idag är det charmigt bedagat, små rum med 30-talsinredning för 50 euro natten. Men restaurangen är fortfarande fin och populär bland gäster.

Under ramadan i början av september är det lugnt i Tanger. När den sedan tar slut börjar folkfesten. Folk från byar åker in till stan. Från sista ramadandagen och tre dagar framåt strömmar på kvällarna familjer ut på gatorna och går planlöst fram och tillbaka längs de stora boulevarderna.

Tre dagar efter ramadan öppnar diskoteken och de få barer som finns. Populärast är Beach Club 555 invid stranden. Många menar att den är Marockos bästa nattklubb. Säkerheten är som på en flygplats rigorös, man går igenom metalldetektor och befinner sig i en uppbyggd tropisk lagun. Där inne serverar servitörer och servitriser i afroperuker lokala gangstrar som går hit för att dricka en öl med stadens nomenklatura. I baren är vi bara män men vid midnatt öppnar själva nattklubben och där festar kvinnor och män tillsammans precis som i västerlandet. Ofta flyger man in house-djs från Europa. Jag kommer i samspråk med en domare och en fransk matematikprofessor. Den senare berättar att han köpt ett sommarhus i Tanger och förklarar att för fransmän och spanjorer är Tanger som Cancun eller Jamaica för amerikaner. En plats man åker till för klimatet, maten och festen.

Cyril Hellman

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support