Slash and Guns

Den 29 juli spelar återförenade Guns and Roses på Friends Arena i Stockholm. Kontros chefredaktör Cyril Hellman har vid flera tillfällen intervjuat deras ikoniska gitarrist Slash. I denna intervju som nästa år släpps i en bok med hans samlade hårdrockartiklar talar de bland annat om att dejta porrstjärnor, heroinmissbruk, teckna serier, Bob Dylan, Iggy Pop och Axl Rose.

Slash (född 1965 som Saul Hudson) från Guns and Roses och Velvet Revolver är aktuell med sitt första självbetitlade soloalbum som toppat försäljningslistor världen över. Vi träffas på hans rum på Strand Hotell. På sängen ligger hans sponsrade Les Paul. Gibson sponsrar få människor i världen med den gitarren men Slash har sedan några år tillbaka till och med fått egen modell uppkallad efter sig. I fjol rankade Time Magazine Slash som tidernas nästbästa gitarrist (efter Jimi Hendrix).

– Det är så klart en otrolig komplimang, särskilt eftersom det var en allmän omröstning bland yrkesverksamma gitarrister och musikjournalister. Men om vi ska vara ärliga, tittar man på de tio översta på den listan ska jag vara glad om jag bara fick kvala in på den. Många på listan har influerat mig under uppväxten och då känns det konstigt att gå förbi dom, säger Slash.
För hårdrockgitarrister är du en lika stor ikon som Keith Richards och Eric Clapton för rockers.

Känner du dig bekväm i rollen som gitarrhjälte?

– Jag arbetar på att bli så bra som möjligt, så bra som dom killar du nämnde. Jag vet inte om jag har nått den punkten ännu men jag hoppas att jag vid någon nivå förtjänar att vara i deras sällskap.
I självbiografin Slash beskrivs hur han i tonåren börjar öva maniskt på gitarr. Övar du fortfarande?
– Ja, jag spelar lika mycket som då varje dag, säger Slash och pekar på den gulbruna gitarren på sängen.

Hur skulle du beskriva din spelstil?
– Jag är inte säker på hur man ska verbalisera den. Jag gör bara vad jag gör. Först och främst är jag en rockgitarrist. Jag tror att jag spelar med mycket energi, sättet jag attackerar gitarren på är ganska rock and roll. Det är en bluesbaserad stil som genom åren har inspirerats av flera olika gitarrister. Med ett enda ord kan jag dock inte beskriva min stil. Det är lättare för folk som inte är jag att beskriva spelstilen.

Soloskivan har sålt platina i USA.

– Jag är förvånad över att det skulle bli en så stor succé. Jag ville bara göra en bra skiva och ha roligt under arbetet. Sen visade det sig att folk verkligen gillade plattan. Likadant med turnén. Jag fattade inte att det skulle komma så mycket folk och nu har vi turnerat i åtta månader. Den senaste tiden har varit fantastisk för mig.

På turné har han som soloartist en sångare i Myles Kennedy (Alter Bridge) men på plattan är det flera gästsångare vilket är lite märkligt med tanke på att Slash alltid varit en bandmänniska.

– Jag hade en idé om att jag skulle bara göra musik och sedan låta ett gäng olika sångare komma in i projektet som gäster. Idén fick jag på grund av att jag själv gästar så många olika artister och nu var det läge att göra tvärtom.

Till exempel Black Eyed Peas sångerska Fergie kommer från hiphopvärlden men här låter hon verkligen rock. Hur gjorde du urvalet?

– Fergie är en lysande rocksångerska och därför valde jag henne. Jag hade hört henne göra Hearts låt ”Barracuda” på ett suveränt sätt. Först skrev jag musiken och den fick styra vem som passade bäst till varje låt. Jag gick på själva känslan i musiken, vem låten passade till, att den här låten passar bäst för Ozzy eller Fergie. Det var själva konceptet. Sedan fick artisterna skriva sina egna texter. Några sångare är unga men jag fick också med gamla hjältar i Iggy Pop, Ozzy, Lemmy och Alice Cooper. Att jag hade låtar som lät som dom beror på att dom under uppväxten har influerat mig så mycket. Musiken till deras låtar kom dörför naturligt.

Slash har tidigare gästat artister som Michael Jackson, Rihanna, Cypress Hill och Lenny Kravitz. Vilket är ditt favorit gästinhopp?

– Jobbet med Ray Charles var fantastiskt. Erfarenheten var viktig och speciell för jag lärde mig så mycket från Ray. Att få jobba med honom var en ära. Iggy Pop och jag gjorde en platta för många år sedan och det var coolt. Lenny Kravitz låten (My Mama Said) blev bra. Bob Dylan var en intressant erfarenhet.

Varför?

– Bob bad mig spela som Django Reinhardt av alla gitarrister. (På låten ”Wiggle Wiggle” som inleder plattan Under The Red Sky från 1990.) En lysande idé men jag tyckte att ”jag vill spela som Slash!” Så jag gjorde först som jag själv ville med en akustisk gitarr och sedan la jag ett solo ovanpå det ganska likt Django. Det roliga är att det slutade med att Bob tog bort solot och behöll det akustiska, he he.

Gjorde han så där bara för att jävlas med dig?

– Det är jag inte så säker på.

När lärde du känna Iggy Pop?

– Första gången vi träffades var jag bara barnet. Min mamma kilade stadigt med David Bowie under hans Thin White Duke-period då både Bowie och Iggy var lite borta i pallen. I början av 90-talet träffades vi igen. Vi gjorde några spelningar ihop och sedan ringde han och frågade ifall Duff (McKagen) och jag ville spela in några låtar ihop med honom. Iggy är en suverän snubbe.
Slash växte upp i norra England och USA’s Beverly Hills. Mamman Ola hudson designade kläder åt rockstjärnor som Bowie och pappan Anthony Hudson gjorde skivomslag åt artister som Elton John och Neil Young.
– Jag föddes i England och bodde där till och från tills att jag var fem år gammal. Sedan flyttade jag permanent till USA. Jag har bott i LA i ungefär 40 år vid det här laget.
Slash är brittisk medborgare. Ser du dig själv som britt eller amerikan?
– Jag känner mig definitivt bekväm i britters sällskap. Av flera anledningar känner jag en självklar lojalitet gentemot England. Men samtidigt har jag ju bott i USA så länge att jag är amerikaniserad. Jag ser mig som en blandning av britt och amerikan.

Växte du upp med samma intressen som de flesta ungar i Kalifornien, skateboard och surfing?

– Inte just dom sporterna så mycket men jag tävlade i BMX-cykling när jag var 13-15 år gammal. Idag cyklar jag självklart inte så mycket som då men har några cyklar. Det är fortfarande något som intresserar mig. Jag kollar in tävlingar och sånt. Jag håller mig ajour med vad som händer i cyklistvärlden.

Slash var också mycket intresserad av att teckna. Det är han än idag. Han visar mig Guns and Roses-loggan på Lies som han har gjort och omslaget till nya skivomslaget som han designat helt själv.

– Nej, men jag vet att jag kanske ser ut som en seriefigur i den här utstyrseln. Det där kom naturligt. Glasögonen beror nog på att jag är lite blyg.

Redan i tonåren lärde han känna Guns and Roses första trummis Steve Adler som efter första plattan Apetite for Destruction fick sluta på grund av drogproblem.

– Vi har fortfarande kontakt. Jag talade med honom på telefon för två timmar sedan. Just nu mår han väldigt bra och han släppte precis en bok. Han spelade på en av min nya plattas låtar ”Baby Can´t Drive” tillsammans med Flea och Alice Cooper.

Guns and Roses forna gitarrist Izzy Stradlin är med på plattans första låt ”Ghost”.

– Ja. Han är en fantastiskt kille. Jag älskar att spela med honom så fort tillfälle bjuds. När vi två är tillsammans får vi ett särskilt sound som fungerar mycket bra.

I många band med två gitarrister kan det bli bråk och avundsjuka om vem som ska spela första fiolen, göra solot osv.

– Nej, sånt där har aldrig existerat mellan oss. Izzy är ju först och främst en kompgitarristsnubbe och jag är sologitarrist även om jag också kompar. Vi spelar bra ihop inom vår kontext. I Guns and Roses lät det ju fantastiskt men det har även låtit bra när vi spelat ihop i andra konstellationer. Våra gitarrer låter helt enkelt coola tillsammans.

Hur går det för Velvet Revolver?

– Måste erkänna att vi fortfarande letar sångare. I perioder har vi auditions för att se om vi kan hitta någon därute som är bra för bandet.
Ett rykte är att ni har övervägt att ta in finske sångaren Mike Monroe.

– Verkligen? Det enda problemet med Mike Monroe är detsamma som med alla kända sångare, att deras röster är så förknippade med deras gamla band. Det blir svårt för sådana som oss att jobba med en sån sångare utan att låta som en hybrid mellan deras band och vårt. Mikes röst är så signifikativ att det inte skulle funka.

Men Hanoi Rocks blev aldrig så stora, fick aldrig sitt break…

– Det stämmer, men det är ett kultband. De har massor av lyssnare som har följt dom i alla år.
I slutet av din bok fick jag uppfattningen av att du börjat leva ett lugnt, hälsosamt liv.
– Jag försöker och försöker men är inte särskilt bra på det. För att vara ett gift par med barn är min fru och jag nog det största rockandroll-par som du någonsin har träffat. Men vi försöker uppfostra barnen på ett ordentligt sätt. Försöker vara ansvarsfulla, skjutsa kidsen till skolan och sånt där. Särskilt min fru är bra på att hålla ihop de här bitarna. Där har du hemmalivet. Å andra sidan är jag fortfarande samma gamla kille vilket är en turnerande musiker.

Hur skiljer sig turnerande idag till skillnad mot förr? Tar du det lugnare idag?

– Jag älskar fortfarande att turnera. Jag kommer aldrig att växa ifrån det. Och nej, jag tar det inte lugnare. Jag jobbar hårdare idag.

Hur träffades du och din fru?

– Det var porrskådisen Ron Jeremy som presenterade oss för varandra. Det var inte så att hon kände honom men hon visste att han kände mig. Hon sa ”du är polare med Slash va? Jag skulle vilja träffa honom”. Så han introducerade oss för varandra.

På 80- och 90-talet sågs du ofta med porrstjärnor som Traci Lords och Savannah. Vad var det som intresserade dig hos dom?

– He, he. Jag tror alla rockstjärnor går igenom en period då de gradvis vill prova olika ansikten ur den sortens filmer. Vid tiden verkade det fullständigt logiskt att dejta den typen av brudar. Det var absolut inte så att jag trodde att det var bra för min image utan snarare att jag trodde att dom var bra för sexet, ha ha. Sedan visar det sig att verkligheten nödvändigtvis inte är sådan. Men man tror först att det är en briljant idé att dejta en porrstjärna.

Du har haft dokumenterade problem med heroin. Kan du berätta om det?

– Jag var i ett förstadium till riktigt hårt beroende under åren 1994 till 1998, eller vänta nu. Fram tills för fem år sedan. Jag vet att många aldrig lyckas kicka ett heroinberoende och jag förde en kamp mot det under en lång period. Det viktiga för mig var att jag tidigt lärde mig att det inte går att ha den sortens beroende när man är på turné. Det är helt enkelt omöjligt att upprätthålla. Jag lyckades sluta inför turné och hålla mig undan heroinet ganska bra. Men när turnén väl var över slutade det alltid med att jag föll dit igen. Efter åratal av att börja-sluta-börja bestämde jag mig för att nu får det räcka. Sista riktiga drogvändan var år 2006 och det var i ärlighetens namn rätt miserabelt. Då bestämde jag mig för att jag inte ska gå igenom det här en gång till.

Axl Rose har gått ut i media och kallat dig ”cancer” och ”celebrity whore”. Beror det på att du lämnade Guns and Roses eller att han ser dig som en konkurrent?

– Jag har ingen aning. Det här som han håller på med är billigt och stillöst. Det är inget jag grubblar eller snyftar över.

Text: Cyril Hellman
Foto: Magnus Werner

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support