Följ Kontros Cyril Hellman direkt från kriget mot ISIS

Cyril Hellman bloggar från Irak/Syrien där han är för att filma till en kommande dokumentär om en svensk som strider med de kurdiska styrkorna mot ISIS ( För senaste inläggen klicka här ).

20 maj: från Cyril & Rafael åker in i Syrien

Jag vaknade av att svenske Jesper från Västkusten anlände 06. Vi åt frukost förutom ost, bröd och yoghurtdip någon slags söt pannkaka på smördeg med sirap. Vi fick en fin avtackning av Gerillaledaren, Emaljögat och Abbis. Den senare skjutsade oss till första bilbytet utanför Kirkuk. Det blev en resa till gränsen med sammanlagt tre bilbyten, hela tiden med ISIS-land någon kilometer bort vår vänstra sida, som närmast var vi en halvtimme ifrån deras starkaste fäste Mosul. Det är ett krig om olja och nu när de har al-Ramaid lär nästa stora strid bli om Kirkuk som vi precis har lämnat. Jag hoppas de kommer gå bra för Gerillaledaren och hans mannar. Rafael och jag pratade om att vi redan saknar Gerillaledaren men där var för mycket tristess.
När vi var en kilometer från gränsen möttes vi av ett flyktingläger som jag tror var i FN’s regi, i alla fall såg de ut som FN-läger. Barn svärmades omkring oss, vuxna män berättade om vedervärdiga förhållanden. En man, han i svart skjorta på bilden, jag kommer aldrig glömma när han berättade hur ISIS tagit hans fru och dotter och sålt dom.

11301433_10152865414732006_1047943645_n

Jag läser på facebook att det idag förekommer en debatt i Sverige om att hjälpa hemkomna ISIS vilket regering vill eller som oppositionen vill, inte hjälpa dom. Klart är att de människorna är en fara för hela samhället om de inte får vård. Eftersom ISIS bryter mot FN-konvention, krigslagar och den form av givna moraliska regler som ändå finns i krig anser jag att de borde dömas för krigsbrott alternativ terrorbrott och sedan ges vård i fängelse.

Gränsstationen låg vid en smal flod. Vi satt och drack te med tullchefen och förklarade att jag gjorde en dokumentär och de andra var mina livvakter. Det tog en liten stund innan han på sms fick en lista på våra namn, av sin chef som tagit ledigt. Antagligen hade hans överordnade tagit ledigt för att bränna lite av de 200 dollar vi hade mutat honom med… Sedan korsade vi i motorbåt den 3-500 meter breda floden på en halv minut och var sedan i Rojava-Syrien. Hos tullchefen här fick jag för första gången under vår resa kaffe! Vi satt där i rummet med honom och några andra och drack kaffe medan han gick igenom våra pass. Kvinnan som tagit emot oss i PKK-huset första dagen när vi anlände till Suleymaniye kom in och berättade för Rafael att hon nyligen blivit misshandlad av Peshmerga. Jag förstår mig inte på kurdernas interna strider. I Kirkuk när vi besökte frontlinje 1 var där Peshmerga och PKK/HPG. Rafael tillhör YPG och de är vänner med PKK/HPG där vi bodde i Irak medan Peshmerga i Kirkuk var vänner med PKK-HPG men här misshandlar de detsamma. Jag filmade när Rafael försökte reda ut det här även om det inte gjorde mig klokare.

När vi var klara vid Gränsstation hämtade en van upp oss och vi åkte på både hackiga och bra vägar till YPG’s uppsamlingsläger genom ett vackert landskap av gröna berg och dalar, med herdar som vallade sina får och lerhus som förde tankarna till biblisk tid eller som Rafael uttryckte det ”stenåldern”. Uppsamlingslägret ligger högst upp på en kulle, ett litet tog omgärdad av barrträd och en träningsplan av sand med givetvis en volleybollbana och en piazza med tak och tallar runt om som fläktar, över allt var YPG—krigare i mörkgröna militäruniformer, vissa barn som Rafael förklarade för mig sköter logistik för man får inte kriga förrän man är 19 år. Positivt här är att kvinnor och män interagerar utanför volleybollplanen. Tyvärr missade vi middagen men fick ett stort fat med pommes fittes, bröd, tomater och gurka.

11355549_10152865414187006_1053444813_n

Om jag varit 14-15 år hade den här dagen varit som en önskedröm. Jag har smygfilmat överallt, utom i lägret, av respekt med en liten go pro-kamera och underhållit min utrustning med portabla batterier som redaktionen skickat med mig. Det var lite James Bond-över det hela. För att inte tala om det här YPG-lägret som är som taget ur en Carl Hamilton-roman och måste vara Jan Guillous våta dröm.

Sent på kvällen anlände bussar med soldater, på torget var kära återseenden mellan krigare, kvinnor som kramade om sina väninnor som återkommit från fronten. Vid 23 anlände en skolklass barn i 13-årsåldern som bjöds på mat, de kommer hit för att inskolas och se hur det är. En liten pojke gick runt med en limpa och delade ut cigaretter. Jag började röka en cigarett var tredje dag i Irak, sedan en varannan och nu en om dagen. Det får vara nog. Stämningen vid midnatt här var på topp, om man inte vetat att det var gerillan och ett grymt krig pågick här skulle man trott att man var vid ett torg en sen vår kväll i Barcelona.

19 maj

Gerillaledaren kom tillbaka i natt. Ett kärt återseende. Vi har saknat honom och han måste ha saknat oss för han gav Rafael en 9 mm av modell Magnum Goldstar 2002.

11301618_10152865413777006_1968890228_n

På morgonen hade jag ett samtal om filosofi med Generalen. Han ville tala om Rosseau och Machiavelli. Jag har tur för jag är i grunden statsvetare och ekonomhistoriker och har läst båda inom de ämnena och när jag senare undervisade. Fursten har jag säkert läst tre gånger och som skönlitterär bok är Rosseaus Bekännelser en av de böcker som har haft störst betydelse för mig. Igår var Rafael i Kirkuk och köpte hamburgare, juice och choklad. Idag hade vakterna eller vilka det är snott det igen. Det är synd om dom för dom för inte mycket i lön. Gerillaledarens släktingar kom på besök med en tonårsdotter han instruerade i att skjuta nu visade det sig att hans mannar även snott hans melon så han hade inget att bjuda på. De fick det nog det hett om öronen.
På kvällen åkte vi med Emaljögat in till staden Darkok, en mil söder om oss, en stad där ISIS har spioner. Så har ISIS inte vetat om vår närvaro gör de det säkert nu. Där gick vi in i ett snabbköp och fick allt vi pekade på, i mitt fall chips, choklad och såna här små starka arabiska saltgurkor som jag älskar, cornichon tror jag de kallas.

När vi kom hem fick vi besked om att vi tack vare mitt journalistleg har fått tillstånd av pershmega att korsa gränsen till Syrien imorgon.

11301452_10152865413322006_38889766_n

18 maj

Generalen verkar ha dåligt samvete över gårdagens bristande logistik för i morse kom Abbas med pizza och pistageglass.

De flesta av de äldre befälen talar upprört över al-Ramadi, sju mil utanför Bagdad, som intogs av ISIS igår. Irakiska armeen lämnade tydligen 20 stridvagnar efter sig, som nu är i ISIS händer, och de menar att USA gjorde ingenting. I DN och The Guardian läser jag att USA gjorde 17 flyganfall. ISIS har inte bästa soldaterna men är så klart svåra att besegra när de dels har självmordsbombare som här sprängde upp porten till al-Ramadi och dels genom sin skrämselteknik att i början skicka ut klipp på youtube med sina grymheter vilket gör att folk flyr direkt när ISIS kommer, 25 000 flydde al-Ramadi in till Bagdad.

Irakiska regimen har nu skickat dit shiamilisen trots att al-Ramadi är ett sunniområde. Här är ett annat problem, den irakiska shiamilisen får stöd av Iran som inte vill ha hjälp av USA. Det är inte som kurderna här tror att USA delvis hjälper ISIS för att de vil ha krig, ett bevis för det när jag sa emot dom menade de var att i Syrien när de släppte vapen från luften avsedda för ISIS motståndare hamnade en leverans i ISIS händer. Jag påpeka att det är den mänskliga faktorn och vanligt, inte minst när FN dumpar mat från luften och att det är just därför man dumpar på olika platser inom samma område.

möte o krig

Men på det örat ville de inte lyssna. Överallt utanför Europa och USA som man reser finns en stor misstänksamhet mot USA, så länge den inte grundar sig på sionistiska konspirationer kan jag förstå det. Det faller naturligt i deras roll som hegemon. Och här i Irak är de ju fullt ansvariga för situationen. Kurderna här säger att trots Saddam Husseins grymheter med kemisk gas var det bättre på den tiden, det var ordning och reda, ingen ISIS och inga självmordsbombare. Sen är ett annat problem Turkiet som är allierad med USA, det är den vägen alla ISIS-aspiranter från väst tar när de ska in i Syrien och Turkiet släpper in dom eftersom de strider mot kurder. USA måste göra något åt Turkiet.

Emaljögat berättade att han har någon form av ADHD och står inte ut när någonting inte händer så en gång sprang han in på ISIS område och sköt vilt omkring sig för att sedan springa tillbaka. Inte undra på att han fått sitt ena öga bortskjutet, tänkte jag. Jag blir själv rastlös när ingen händer så idag bestämde jag mig för att gå ut och träna trots att det var 40 grader varmt. Hinderbanan pallade jag inte med i värmen men jag sprang cirka 5 kilometer tills en vakt kom och sa att det där är livsfarligt ”only sport morning and evening”. Så jag får väl göra så imorgon.

Rafael stod för middag så det blev chicken mcnuggets med ris, skräpmat hela dagen idag med andra ord.

rafael mat

När solen kom ner spelade vi volleyboll och många av de kvinnliga soldaterna var med. Det verkar bara vara ifråga om volleyboll de manliga och kvinnliga krigarna interagerar naturligt. Rafael, jag och S bildade ett lag med de kurdiska kvinnorna. Jag skötte serven och siktade på Generalen eftersom han inte är så duktig men sen tyckte jag synd om honom, han hade ändå gett mig glass och pizza i morse, och utsåg ett annat offer. De där kvinnliga krigarna var grymma på volleyboll. Vi vann båda matcherna överlägset. Efteråt kom den kvinnliga Gerillaledaren och sa ”Ali, imorgon ska du få filma en intervju med en representant för oss. Det är viktigt att vi får ge vår bild ”. Min taktik hade gått hem. Så där är kvinnor, världen över. Vill man få dom dit man vill måste man ge dom uppmärksamhet.

cyril2

17 maj

Norges nationaldag idag påminns jag om när jag ser min norska brorsdotters inlägg på facebbok. Här är det nationalism varje dag, PKK måste vara den enda gerilla med en egen TV-station och det är bara den som är på hos alla man besöker. Det är söndag och för oss bara väntan. Ute är det 40 grader så för varmt och vi håller oss inomhus. Knotten älskar mig om natten och jag är helt sönderbiten, de går på mig på ett sätt de inte går på de andra – det enda positiva med det är att gifter man fått i sig tidigare genom åren har jag renats från, mitt blod verkar smaka ganska gott. Fast min tjej avfärdade på mess med att jag tvärtom kan ha beroendeframkallande ämnen i blodet. Sen gerillaledaren lämnade oss och generalen tog över fungerar inte logisistiken. Här delar man på allt och det är ju vackert och gerillan har verkligen varit generösa mot oss men all chips, choklad och läsk vi köpte i Kirkuk igår har nattvakterna gått in och tagit när vi sov. Det där hade vi behövt idag när logistiken inte fungerar och det inte finns mat. Rafael hittade några ägg och fick ihop en omelett. Det fanns lite bröd och gammal soppa också så vi klarar den här dagen.

Idag första dagen jag inte jobbar, bara en kort intervju med emaljögat där han visar vilka gamla vapen de har och säger att det inte är som folk tror att de får vapen och bomber från Väst, att de däremot är i stort behov av det.

tjej o krig2

Framåt kvällen spelade vi volleyboll igen, den här gången med en riktig volleyboll. Vårt lag var Rafael, S, Emaljögat, PKK-journalisten och Generalen. Vi åkte på storstryk de två första matcherna och då försökte ändå Generalen fuska men det var egentligen bara Rafael och jag som kunde spela i vårt lag. Jag antar att de unga i motståndarlaget ville spöa sin general. Tredje och sista omgången tog jag över serven och vi vann…

volleyball o krig

Det fanns fortfarande lite bröd och soppa kvar så vi åt kvällsmat med Emaljögat och två till.

16 maj

Idag lämnade Gerillaledaren oss. Hans bror har blivit dödad i striderna vid Kobane så han skulle till Sulaymanyah. Istället kom en general. Han berättade om krigandet mot turkarna som pågått mot turkarna i trettio år ”no terroristas”, insköt sidekick med emaljögat, och att situationen är som i Palestina där PLO kallades terrorister.

Vi har fortfarande inte fått besked från peshmerga ifall vi kan åka till Shingal men ska få det senast måndag morgon.
Jag filmade sedan när Rafael lärde S skjuta M16, hon är med i skytteklubb men hade inte skjutit automatvapen tidigare.

tjej o krig

Militärpolisen kom sedan på besök och Rafael låste in sig. Han var rädd för att de skulle börja jiddra för att han är YPG-officer.

En incident som inträffade på eftermiddagen var en man som vallade får. Rafael och en till rusade över beväpnade muren för att kolla upp honom. Herdarna kan vara ett sätt för ISIS att lura ut dom och det kan också vara utklädda ISIS som vill ta sig över vägen tillbaka till ISIS. Så de bad honom vända åter.

Abbas tog oss till Kirkuk. Vi gick runt i affärer med Abbas som hade sitt bombbälte och Kalashnikov med sig och i shoppingmallen fick vi inte komma in. Han och Rafael blev upprörda, själv tycker jag det är ganska logiskt att bli nekad om man kommer med bombbälte men de menade att det ska inte göra något här i Kurdistan om man är i gerillan men att han också blev orättvist behandlad just därför.

På kvällen blev vi bjudna till chauffören Abbas på middag även här fick vi en stor måltid, plötsligt är alla måltider stora så Gerillaledaren kanske tog åt sig av Rafaels pik maten. På hemvägen brann skogsbränder på ISIS sida av vägen, antagligen för att bilda linje och flytta fram positionerna, och vår vaktstyrka var fördubblad. Frontlinje 1 höll tydligen på att försöka höll på att släcka den genom att med bulldozers skapa en jordvall som de sedan sprutade vatten på.

15 maj: Inväntar besked om de ska byta ställe, ett fruktat kurdiskt vapen & mer volleboll

En bil med PKK-folk, bland annat en journalist/presstalesman kom och hämtade oss i bil och vi åkte till frontlinje 1 som nyligen erövrats av ISIS. Här var många soldater från både HPG/PKK och Peshmerga, både kvinnliga och manliga. Men jag har märkt att de kvinnliga håller sig mer på sin kant. Ofta håller de vakt. De kvinnliga är också bra prickskyttar. ISIS har ju den där bisarra uppfattningen att om de dör martyrdöden kommer de till paradiset och får där hundra oskulder, men dödas de å andra sidan av en kvinna så hamnar de i helvetet. Så ISIS vånda över de där kvinnliga prickskyttarna måste vara stor.

Vi gick upp på den punkten som är närmast ISIS och soldater förklarade läget för Rafael. Hur ISIS ofta om natten kommer krypande och de med värmesikten skjuter ner dom. De själva kryper också över och spionerar. Som jag skrev igår om krig mellan byar, kriget just nu är så, flyttar ISIS och kurderna  fram och bak sina positioner, även om på det stora hela är ISIS som backar. Men just denna dag fick vi höra att ISIS erövrat al-Ramadi som är en ganska stor stad 11 mil utanför Bagdad. Så i sina starka fästen är ISIS verkligen starka och har kontroll l även av infrastrukturen.

11261448_10152856215287006_1576166673_n

De kom två generaler från Peshmerga , äldre män med mustasch och pondus, ljusbruna uniformer och baskrar och började titta i kikare och gestikulera. HPG menade att de kom för att jag var där med kameran, de gillar tydligen synas i TV, enligt dom. Skott hördes och jag försökte hålla mig lågt ner och det gjorde det svårt att samtidigt filma. Snart upptäckte vi att det var Matt som stod och provsköt vapen.  Matt var i himmelriket, här fanns amerikanska, franska, tjeckiska, ungerska, ryska vapen och ett kurdiskt hemmabygge, Zargos, som kan skjuta två kilmeter och träffar den tar den till exempel en arm tar den hela armen. De sa att ISIS är livrädda för den och springer när de börjar skjuta med den.

11287401_10152856215562006_696313869_n

Anledningen att vi åkt hit var för att beslut skulle fattas vart vi ska. Vi är här i Kirkuk för att det ska bli en offensiv mot ISIS som är omringade men nu har en väg öppen mot Mosul att retirera. Offensiven dröjer ut på tiden och vi har inte all tid i världen för att inte tala om Matt som verkligen längtar efter att få kriga, så mycket talar för att vi kommer att resa vidare till Singal/Sinjar eller Rojava i Syriens del av Kurdistan. Singal/Sinjar är vid gränsen till Syrien och känt för att det var där allt med ISIS och kurderna började, ISIS begick i höstas ett folkmord på yezidiska kurder, hundratals kvinnor rövades bort för att sedan säljas för 20 dollar styck och tusentals dödades, 200 00 fördrevs på flykt, några av kvinnorna fick efter att ha varit slavar och våldtagits komma tillbaka bara för att kunna berätta om hemskheter  – ISIS sätt att skrämma omvärlden, sånt jag skrev om igår. Även där har nu Kurderna  börjat pressa tillbaka och där pågår intensiva strider.

Vi gick in i ett stort hus med mycket vapen och satte oss på mattan och drack te. Kurdiska ledare, bland dom en kvinnlig befälhavare, gick in i ett mindre rum för att rådslå om läget och om mina vänner. Matt verkar de ha genomskådat vilket inte var svårt när han det första han gjorde var att be att få skjuta. De vill inte ha honom här utan kommer troligtvis skicka honom till Rojava där det finns en grupp med amerikaner han kommer passa bättre ihop med, tror Rafael.

En plastduk breddes ut på golvet och in kom massor med mat, soppa, ris, böngrytor. S som knappt ätit på två dagar åt två stora tallrikar. Efter maten skulle jag filma en intervju med den andra gerillaledaren för plutonen där vi bor, Sertav. Intervju och intervju, de ville inte ha det så som varit naturligast för mig, att jag ställer frågor och Rafael tolkar, han höll en monolog i femton minuter på kurdiska medan jag filmade.

En grupp kvinnor skulle iväg och kriga och en avtackning/ceremoni skulle hållas för dom. I väntan på det spelade vi volleyboll.  Volleybollarna här är hårt pumpade och av plast så jag börjar få ganska ont i händerna. Batteriet till min mobil gick så jag har inga bilder från det eller avtackningen men jag filmade och det blev bra material.

11301540_10152858347662006_1879278193_n

Sedan åkte vi vidare till en annan postering vid frontlinje 1. Här var vi så nära att vi kunde se ISIS med kikare.  Det gällde att hålla huvudet hålla kroppen lågt, nästan krypa. S och Rafael gick upp i tornet men jag sket i det, ifall jag skulle gjort hade jag behövt blotta halva huvudet och jag är jävligt rädd för de där tjetjenska prickskyttarna så jag skickade upp kameran till Rafael. Sedan drack vi te med krigarna på den här posteringen. På bordet var en bur med två ekorrar i bur, jag tyckte synd om dom där de klättrade runt i 180 i den där lilla buren men tydligen har dom de bara där i några dagar tills de blir tama och sedan släpper de ut dom och de blir som husdjur på området. Där fanns även en katt som S började klappa men vi blev tillsagda inte göra det. Även det här området har nyligen erövrats från ISIS och precis som i Kobane, enligt Rafael, äter katterna på ISIS-lik och kan få sjukdomar av det. På vägen därifrån åkte vi förbi en bro som amerikanerna bombade i mars när det var en stor strid här. Man hade försökt medla men ISIS gav sig inte, de hoppade i floden för att i istället gå till attack och de mejades ner. Fick frågor på facebook igår om det här med ISIS och droger och hörde mig för idag. Ja, ISIS får droger för att inte fega ur och för att bli mer stryktåliga, hela amfetaminlabb har hittats i områden som återtagits. Ganska förståeligt egentligen om de ska självmordsbomba eller om de till exempel är en volontär från Angered som kanske slagits lite på gatan men här helt plötsligt ställs mot gerilla som har krigat i trettio år mot turkarna. Rafael berättade en historia från Kobane där det var strider i stadsmiljö. De hade hållit en gata och en stor psykotisk arab på två meter med sabel i högsta hugg hade kommit springande mot honom. Han hade skjutit flera skott mot honom, han hade till och med träffat huvudet, men sabelmannen fortsatte springa, först när han var tio meter framför dom hade han fallit ihop. Jag har dock svårt att tro att drogerna skulle göra det svårare att dö… det borde snarare göra det lättare…

Vi hade knappt kommit tillbaka till vårt logement eller vad man ska kalla det förrän en hummer, kallad Obama-bilen eftersom Obama färdades i en sån när han besökte Irak, plockade upp oss för att tillsammans med vår Gerillaledare åka hem till en politiker i området.  Han verkar vara en riktig storfräsare för han hade inte bara en fin bil, han bodde i en stor fint inredd villa.  Politikern, Matt och Gerillaledaren satt och visade sina vapen för varandra medan politikerns lilla son sprang (som för övrigt hette Ali…) runt och busade med en leksakspistol och döttrarna serverade oss te.  Sedan serverades vi en ståtlig middag, sallader, kyckling, lammgrytor, en slags friterad pirog med köttfärs, ris och russin mm. S åt nu tre tallrikar. Rafael berömde värden ”vilken mat, Gerillaledaren ger oss bara ost och oliver”, kanske lite oartigt mot vår Gerillaledare…  Därefter åkte vi hem till en mulla för att få välsignelse.  Jag hade bara med mig min lilla kamera och till den blev minneskortet fullt så jag filmade med min iphone, som tur är blir det bra bild i HD med iphone nuförtiden och blir det knas med ljudet får vi lägga en speaker för här fick jag bilder när dokumentärfilm är som bäst, sånt som inte går att skriva i manus eller arrangera.  Mullan tog nämligen Matts pumphagel och började leka med det samtidigt som han höll ett brandtal mot ISIS, gav oss välsignelse och hade telefonjour, så då och då ringde folk på mobilen som ville skilja sig. Tyvärr glömde jag ta foto på mullan med vapen men har det på film, och här är en bild på honom utan vapen. Visst är han skön?

11275737_10152856216422006_885436331_n

När vi var tillbaka strax före midnatt hade Rafael fått besked om Matt, han skulle direkt till gränsen för att sedan förenas med amerikanerna i Rojava.  HPGs chaufför Abbas med bombbältet kom och hämtade honom. Medan han packade väskan frågade jag vad som hade fått honom att åka hit och kriga. Jag kanske har missbedömt honom lite för även hade sett ett youtubeklipp.  Matt berättade: ”Klippet var på en liten pojke i min sons ålder. ISIS hade våldtagit hans mamma framför ögonen på honom och inte bara det, efteråt hade det dödade henne framför sonen. Man försökte få pojken att sjunga en glad visa framför kameran. Men det gick inte, han bröt ihop.”

 

14 maj: Hemingway, religion&volleyboll (Och ett bomb-bälte att spränga sig med om det behövs)

De lät oss sova länge för att det var första natten. Gerillaledaren kom in och växte oss först vid nio. Jag började morgonen med att fixa med kamerorna. Som min vän och mentor Stefan Jarl säger i vår intervjubok ”film är den optimala konstformen då det blandar bild, berättande, ord, musik”. Berättandet i film är egentligen samma sak som att skriva en bok, likaså tekniken med att stryka och arbeta med komposition och struktur. Mitt problem är att jag är så oteknisk och måste hålla på med kameror, mickar och ljus samtidigt. Det är en utmaning, men allt går att lära sig och ifråga om kamerorna har jag mina partners på Kontro jag kan chatta med.

S kom till frukosten (ost/oliver/gurka/bröd och någon krydda man doppar brödet i tillsammans med olivolja och te) med en gerillafläta så de kvinnliga krigarna verkar ha gjort sitt bästa för att ta hand om henne samtidigt som hon verkar vantrivas på grund av språket, där finns inga utländska volontärer. Tills alldeles nyligen fanns en amerikanska som finansierade sin tid här genom Funded By Me men var feg i strid och snackade för mycket på sociala medier, när de dessutom kom fram att hon ljugit om barn och i själva verket hade tre barn åkte hon ut.

11289809_10152853893162006_1727351927_n

Ett bomb-bälte för att spränga sig med om det behövs

Eftersom krigarna varit upp sen 05 var det snart dags för lunch, denna gång ris och en soppa som smakade som hårt kryddad minestrone. Till det vatten och så klart te, man dricker te minst en gång i timmen här. Värmen var stark redan på morgonen men idag är det molnigt så det är inga problem at vara ute.

Hemingways Klockan klämtar för dig har jag inte läst på tjugo år och den har jag med mig för att läsa om. Gerillaledaren som egentligen heter Kani Kobalie frågade vad jag läste och genom Rafael berättade jag att den handlade om spanska inbördeskriget. Då frågade han om jag läst Newton, Einstein, Voltaire, Spinoza, Descartes, Platon/Sokrates, Aristoteles, Marcus Aurelius, Nietzsche. När mitt svar på det blev ”ja” på alla utom Newton och han dessutom fick se min tatuering med ett Nietzsche-citat sken han upp. Det visade sig att han själv pluggat filosofi på universitetet –jag  tänker på General Marcos i Mexiko och att det kanske är vanligt i den här typen av verksamhet. Efter det ville han tala historia och Alexander den Store som ju tog sig ända hit. När jag fått godkänt i historia med kom nästa fråga, som om jag vore nåt orakel eller för att testa mig: ”Tror du på Gud och i så fall står han för någon form av ordning i världen, bestämmer allt och att vi kommer till paradiset eller helvetet?”  Jag sa att jag tror på Gud samtidigt som jag har svårt för det där med världsordningen och så kom jag att tänka på min vän författaren Stig Larsson som verkligen tror på helvetet och att man där doppas i brinnande tjära och när jag såg tunnan med flytande tjära framför mig så svarade jag nej på paradis och helvete.  Gerillaledaren skakade på huvudet.

Nästa fråga var ”har du läst Koranen och tror du Muhammed mottog sina ord från Gud?” Mitt svar på det var ”läst delar bara och nej, tror varken Gud gav Muhammed eller Jesus orden trots att jag själv är kristen”. Gerillaledaren frågade om jag tror på att människan skapades av Adam och jag svarade nej även på det och att jag tror på evolutionsteorin. Han skakade på huvudet och frågade varför jag var kristen?  Jag sa att jag är dels buddhist för att där inte är någon Gud och den tvingar en att gå till sig själv, ta tag i sig själv, men att världen sett bättre ut om man levt efter Jesus och det är bra att ty sig till en högre makt som Gud när man är hjälplös, det är ju mest då de flesta människor ber till Gud.

11292779_10152853892952006_1222956327_n

Utanför baracken.

Fast då kom jag på mig själv att senast jag bad var för två år sedan. Stig Larsson och jag var på Kap Verde för att skriva filmmanus och eftersom han håller på att konvertera tog han mig under dagen till en katolsk kyrka, när vi senare på kvällen på TV såg slutspelet Sverige Portugal sa Stig ”be nu att Zlatan gör mål”. Jag gjorde det, mest för att prova, och två sekunder senare fick Sverige frispark och Zlatan gjorde mål! Men det slutade med att Sverige förlorade med 2-1 så jag sa till Stig ”om det finns någon Gud varför förlorade vi då?” ”Men förstår du inte att i Sverige är det bara du och tjugo till som ber, i Portugal är det 20 miljoner”… Det ligger något i det.

I alla fall, jag frågade Gerillaledaren om han själv tror på Gud. Han svarade ”nej” och att han tycker det är bra att jag är öppen för religioner och gav mig en pin med sin ledare Abdullah Öcalan. Nästa fråga var om jag värdesatte mest det materiella eller nåt kurdiskt ord som inte finns på svenska men framför allt innefattar känslor. Jag svarade att jag mest värdesätter upplevelser och erfarenheter. Då kontrade han med att utvecklingen inte gått framåt utan vår strävan efter materiella ting. Ligger nåt i det, han är ganska smart ändå Gerillaledaren.

Det kommer att komma ytterligare en svensk krigare om tre dagar. Det är S farfar som är latino, så den anländande svensken och S blir de första med svenska föräldrar som strider i det här kriget. Kanadensaren Matt som vi glömde i Suleymaniye igår anlände på eftermiddagen med en ryggsäck och hagelbössa av den där typen man använder i närstrid.  Vi samlades på golvet kring te igen. Matt har redan varit här i en månad i ett annat område av Irak men lämnat det när de var för dåliga på att strida och underbemannade. Han var soldat i Kanadas försvar från 19 års ålder i tio år och varit i Afghanistan men efter det tröttnade han på att det inte fanns något att göra där och skolade om sig till bilmekaniker. Kriget verkar han inte kunna lämna eftersom han tidigare varit i Rojava med Rafael och nu är här i Kirkuk och är tänkt att vara i Irak/Syrien tre månader till. S frågade upprörd varför han är här om han har två små barn. Matt svarade att han var här för att de som händer barnen som faller offer för ISIS barn kan hända hans egna, att han varit med i Afghanistan när två av hans vänner sprängdes i en kur av självmordsbombare.

Rafael har beskrivit Matt som en av de här skjutglada amerikanerna som lever i någon tv-spelsvärld men här tog han honom i försvar eftersom han har ett eget barn. Nu ger ni mig dåligt samvete för jag har också ett sa Gerillaledaren. Regeln hos kurderna är ju också att du inte får kriga om du har barn. Rafael fick någon form av dispens. Det här är hans tredje resa. Hans första gick till Kobane vars strider han beskriver som hemska stadsstrider likt det man hört om Stalingrad. Efter att ha kommit hem en kväll och sett ett youtubeklipp på facebook där ISIS radade upp små barn på led för att sedan skjuta dom och hugga huvudet av dom bestämde han sig för att åka till Kurdistan och kriga mot ISIS.  Jag har stött på den där skjutglade typen som Matt som verkar kriga för krigandets skull både i lumpen och ute i världen i form av legoknektar och militärer och ska erkänna att jag har svårt för den där typen. Just för att de verkar kunna döda i krig utan eftertanke, jag menar, när Rafael berättade för mig hur det var att första gången han i närstrid tvingades döda en ISIS var det jobbigt efteråt men han gick vidare genom att låta youtubeklippen spelas upp i huvudet.  Jag hade föredragit att dela rum med någon som Dani som jag mötte igår, en av ytterst få amerikaner jag mött som verkligen var beläst på socialistisk litteratur, och läste betydlig mer om kurdisk socialism än jag själv, och åkte hit av ideologisk och filosofisk övertygelse.

11301432_10152853972492006_2047572766_n

Kvällsmaten

Samtidigt läser jag på min egen facebook folk som länkar artiklar om ISIS med kommentarer som  ”någon måste stoppa ISIS”. Ja, vem ska denna någon vara? ISIS är en fiende mot mänskligheten, ifråga om ondska och grymhet, brott mot folkrätt, FN-stadgar osv på samma nivå som Gestapo, Röda Khmererna och Suhartos regim i Indonesien. Till och med Obama har i dagarna erkänt att ISIS uppstått genom sättet amerikanerna lämnade regionen, nu kan de på grund av civila inte bomba ISIS starkaste fästen i Irak/Syrien Mosul, Sinjar , Al Raqqah och Aleppo men de har också sagt åt Irak att inte ta emot volontärer. Den där Matt är säkert bra att ha i strid om hans liv kretsar kring att skjuta och om inte såna som han hjälpte kurderna bekämpa ISIS vilka ska då göra det? Det jag fascineras av här är att situationen är som under spanska inbördeskriget, volontärer åker hit för att bekämpa något de tror bidrar till att rädda världen. (I Rojava bygger man också en socialistisk stat där alla kurdiska falanger är välkomna liksom kristna och muslimer.)

Motståndaren ISIS har ju också volontärer från hela 100 länder men deras befäl och tjetjenska prickskyttar är avlönade med cirka 5000 dollar i månaden. Många av de som de skickar ut på fältet är alienerade unga som egentligen inte kan mycket om islam utan tappat tron på väst, inte sällan med drogproblem (de är ofta höga när de skickas ut, Rafael har hittat droger som hasch, kokain och amfetamin på dom för att det är bättre för ISIS om de är psykotiska och offrar sig). Här, mot ISIS krigar folk utan lön för att bekämpa något ondskefullt. Gruppen Manic Street Preachers som är The Clash-wannabes har så klart skrivit en låt om spanska inbördeskriget If You Tolerate This Your Children Will Be Next.  Det sammanfattar även Matts övertygelse. Hemingways Klockan klämtar för dig handlar om en grupp som strider för republikanerna och ska spränga en bro och tesen, vad bron symboliserar, är att mänskligheten är en helhet och att frihet inte kan ges upp på ett håll utan att samtidigt gå förlorad på alla andra håll. Den tar avstamp ur en dikt av John Donne som är ganska fin:

Ingen människa är en ö

Hel och fullständig i sig: varje människa är ett stycke av

Fastlandet, en del av det hela, sköljes en jordklump bort av

havet, varder Europa, i samma mån mindre, såsom ock en

udde i havet, bleve, såsom ock ett jordagods, tillhörande

dina vänner, eller dig själv; varje människas dör  förminskar mig,

ty jag är innesluten i mänsklighete; och sänd för den aldrig bud och fråga

för vem klockan klämtar: DEN KLÄMTAR FÖR DIG!

Och jag? Mina motiv? Jag har också barn. Jag strider inte och har heller inte för avsikt att göra så jag är totalt fokuserad på jobb och min egen säkerhet. Sedan är det i såna här områden aldrig helt säkert. Men oftast när journalister förolyckas har det antigen gått emot sin egen magkänsla eller så har det blivit sålda av de som ska skydda dom. Jag blev tillfrågad redan för två år sedan av fotografer och annat folk resa till Syrien och har alltid sagt nej för att det varit för osäkert. Det sa jag först också till det här projektet men det var innan jag träffade Rafael och blev övertygad om att det är så säkert jag vill att det ska vara. Det hjälpte också att jag träffat en tjej som är FN-diplomat och varit i minst lika oroliga områden som Somalia och har hennes stöd, hon hade gärna följt med om hon haft tid. Hon är som Martha Gellhorn för Hemingway en perfekt match för mig med samma referensramar .”

Om du tror du klarar det, åk”, sa min bror. Jag anser att alla krig bör dokumenteras, inte minst för det som ska ske efter kriget. ISIS sätt att döda och våldta kvinnor och barn och skära halsen av journalister osv syftar särskilt till att skrämma omvärlden, bland annat från att bevaka dom. Då är ytterligare ett steg att inte låta dom vinna att falla för den taktiken. Rent konstnärligt och journalistiskt kommer det bli en grym film med unikt material. Jag har i år skrivit två kontrakt med Bonniers som jag i ungdomen inte kunnat drömma om men just därför får man inte bli bekväm utan måste fortsätta röra på sig.

Det första kurderna gör med volontärerna är att ge dom ett namn efter sina martyrer. Rafael har redan ett som betyder frihetskämpe, S fick Narin som betyder ”fin kvinna” och Matt fick ett som betyder ”krigare”. Själv krigar jag ju inte och har inte fått något. Ytterligare en gammal krigare kom på besök och frågade mig vad jag tyckte om Che Guevara. Han berättade att här är de också socialister men inte som kommunister och att om han skulle komma i samma situation som Che i Bolivia skulle han spränga sig för att ta några ISIS med sig och pekade på bombältet han lagt ifrån sig på golvet en meter ifrån mig. Det kändes lite scary att sitta där så jag gick ut i solen.

De kvinnliga krigarna här verkar hur coola som helst men än har jag inte fått tillstånd att filma dom. På eftermiddagen när vi spelade volleyboll med Gerillaledaren och hans

män kom dom för att titta på och till slut kom dom en efter en och  ville vara med och spela och vi spelade länge tills bollen hamnade i den delen av hinderbanan bakom med taggtråd och gick sönder. Det var ganska märklig upplevelse för medan vi spelade och hade kul brann rök en kilometer bort på grund av eldstrider mellan ISIS och Peshmerga. Det mesta av striderna i Irak och Syrien mellan ISIS och kurderna sker mellan byar. Här besköt ISIS by Peshmergas by med granatgevär, eftersom det får mycket hjälp från rika i Saudi var säkert Carl Gustav-eldkastare.

Här vid frontlinje 2 där vi bor är än så länge säkert. Vi åt middag, ost/oliver/gurka/bönor/bröd (stackars S tycker fortfarande att maten är för salt och äter bara bröd. Samtidigt spetsar både hon, Rafael och jag med proteindryck) utomhus. För två veckor sedan kunde man inte göra det på grund av ISIS prickskyttar men nu når de inte hit med vare sig kulor eller granatgevär. Medan vi åt sprejade de rent huset från insekter och letade efter musen som de inte fann, de har någon orm tydligen utanför som de tror kan ha tagit den. De tycker det är bra att ormen får mat eftersom ibland, under hårt krig, äter de ormar.

På kvällen fick vi besök av områdets andra gerillaledare som kom i sällskap av deras enögde sidekick. Han satte sig på madrassen bredvid mig, brevid oss satt Matt och rengjorde HPGs vapen lika kärleksfullt som en fotograf gör rent en kamera.  Plötsligt utbrast den enögde sidekicken: ”Du har fått ett nytt namn. Vet du vad du nu heter?” ”Nej”, svarade jag. ”Ali!” Rafael skrattade och sa ”du har fått värsta blattenamnet ju”. Jag frågade vad det namnet betyder? Det visste han inte men sa att de döpt mig efter en av martyrerna som var gruppbefäl i grannplutonen.

 

13:e maj på kvällen: 1000 meter från ISIS

Rafael klagar att jag inte kan gå omkring i Adidasbyxor och regnbågsfärgade strumpor så vi tog en vända på stan och köpte en ökenuniform till mig och skyddsvästar till mig och vår svensklatinska väninna som vi från och med nu kan kalla S. När vi var tillbaka i PKK-huset kom en bil och plockade upp. Det gick så snabbt att lämna huset att vi glömde bort att vi skulle invänta kanadensaren som skulle anlända med plan på kvällen. Vi körde söderut och igenom ett gäng gränsstationer som  lämnade oss ifred på grund av våra uniformer och att de kände igen chauffören. Efter två timmar var det kväll och vi var framme vid frontlinje 2 strax söder om oljestaden Kirkuk. Här är ISIS tusen meter ifrån oss och jag skulle ljuga om jag sa att jag först inte var rädd för att åka hit. ISIS har hela tiden velat åt Kirkuk på grund av oljan och raffinaderier som gör det till Kurdistans ekonomiskt viktigaste ort. Men de har nu pushats tillbaka och är omringade av kurderna som här vid fronten är förenade, det vill säga alla falanger utom styrande KDP med ledaren Masod Barzani som de andra menar sålt sig åt turkarna. I alla fall är KDP inte populära här hos gerillan HPG (PKK:s systerorganisation i Irak) där vi befinner oss.

Vi kom till ett hus omgivet av en jordmur med utsiktstorn,jordmur som inte kulor går igenom. Vi klev in i ett rum täckt av en stor matta med madrasser runt om där gerillaledaren och hans sidekick, både i femtioårsåldern satt tillsammans med två unga krigare. Vi serverades te. Ledaren som inte kan engelska frågade genom Rafael i fall jag gjort svensk militärtjänst (ja, i kustartelleriet) och om jag gillade att laga mat (ja, en av mina hobbys) så eftersom de blev så nöjda med svaren funderade jag över om de ville ha användning för mig som krigare eller kock. Men Rafael sa att det snarare handlade om att lära känna mig.

11258960_10152850533262006_2044001509_n

En plastduk breddes ut över mattan och de unga killarna kom ut med bönor, en slags mjuk fårost, oliver och gurka. S tyckte maten var för salt och klagade på insekterna, flugor och nåt kryp som ser ut som pälsänglar som kröp omkring på matten och bland maten på plastduken. Där var också en mus som senare under natten skulle göra mig och Rafael sällskap. Men unga nu för tiden är bortskämda, min dotter skulle reagerat lika dant som S. Det här är krig och jag tycker ändå levnadsnivån här vid fronten är bra. Och mat från Medelhavet och Mellanöstern är min favorit så jag klagar inte. I den här delen av världen är det en trevlig process att äta, man delar bröd och det blir något mer än en måltid.

Gerillaledarens sidekick har förlorat ett öga i strid så det är ersatt av emalj, han beklagade sig och sa att han hellre skulle mist högerbenet. Han och framför allt ledaren har stenkoll på politik. Under maten berättade de att de uppskattade Margot Wallströms och hennes beslut att inte sälja vapen till Saudiarabien som det ansåg var det enda rätta. Samtidigt som det förstod situationen i och med Carl Bildt som det verkar se som en lallare.

Gerillaledaren fixade sedan så jag fick wifi till min telefon så förhoppningsvis kommer jag kunna ladda upp bloggar via Rafaels dator. Sedan frågade han mig och S ”Barca or Real” och han och jag förenades i att hålla på Real så han hämtade vaniljglass och satte på den lilla tvn framför mattan och vi avrundade kvällen med att se Real vs Juventus som tyvärr fick en tråkig utgång.

11267711_10152850533177006_370867361_n

S ville helst dela rum med Rafael och mig men så här är det i de flesta armeer, män och kvinnor för sig på natten. Så ska det vara, uppgiften man ska fokusera på är för viktig för att distraheras av nåt annat. På dagarna kan man umgås och arbeta ihop. Egentligen skulle Rafael och jag delat rum med krigarna men han är befäl och mig verkar de se som gäst så vi fick ett eget rum tillsammans med musen.

”Vaknar du av skottlossning, bry dig inte om det och sov vidare”, sa Rafael och släckte lampan. Framför min madrass står en bokhylla och en skarpladdad Kalashnikov, så det kändes ganska tryggt.

 

13 maj: Landat i Suleymaniye

I natt lyfte planet två timmar försenat till Suleymaniye i Kurdistan/Irak. Vi landade klockan 9 på morgonen. Vi det är jag, Rafael, officer i YPG som cirkulerat mycket i svensk media senaste dagarna, en tjugofemårig svensk tjej och amerikanske indianen och socialisten Dani från Idaho som vi mötte upp på Arlanda. De har rest hit för att strida mot iSIS, jag för att göra Kontros första internationella dokumentär.

Tullen gick smidigt, trots att Rafael trodde de skulle ta min whisky, och vi tog en taxi till PKK’s rekryteringshögkvarter (göm din whisky för PKK, sa Rafael), en stor villa i centrala stan. Vi skulle egentligen tagit oss till Rojava i Syrien, men gränsstationen i Ibrahim Xalil är stängd (turkarna har utövat påtryckningar) och smuggelvägen öppnar inte förrän om två veckor. Det hade blivit bra film med smuggelstigar och floden vi skulle tagit oss över med kanot om det varit på dagen men jag har ingen kamera med night vision så det hade ändå inte funkat så bra på film. Eftersom varken jag Rafael eller den kvinnliga krigaren kan vara borta för länge från Sverige fanns inte tid att vänta. Dani som ska kriga i sex månader har dock tid så han drog till gränsen. Vi andra reser istället i natt eller imorgon till Kirkuk, oljestaden där striderna mot ISIS pågår här i Irak. Rafael är däremot inte sugen på att skjuta Kalshanikov så vi inväntar besked på huruvida han ska få en M16 eller inte. Själv behöver jag gå till marknaden och inhandla skyddsutrustning (väst, hjälm) och basala grejer jag glömde i Sverige som shorts – det är 30 grader varmt här så marknader och affärer går man till på kvällen.

Cyril och rafael

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support