Blogg inifrån Kobane

Svenskkurden Dorpec Kobane bloggar om läget i staden Kobane efter den senaste tidens ökade spänning i området. Dorpec Kobane arbetar bland annat på stadens sjukhus och tar hand om skottskadade från kriget mot ISIS.

Det har hänt en hel del här i och omkring Kobane. Det balanserar på en skör tråd och det händer grejer varje dag. Situationen är spänd och vår beredskap är på hög nivå. För ett par veckor sedan inträffade det hemska dådet i Suruc och för en månad sedan attackerade Daesh (ISIS) inne i Kobane förklädda till YPG soldater, de sköt urskilljningslöst och dödade nästan 300 personer på två timmar, det var ett massmord. Det var fullt krig, alla som kunde blev tvungna att ta upp vapen för att försvara staden. Vi lyckades tillslut rensa staden och alla inkräktarna dog. Men det var ett rent helvete här.

Nu sedan Turkiet inledde sin offensiv så är gränserna helt stängda, hjälparbetare får inte komma in, ingenting får komma över gränsen. Människor som försöker ta sig över blir skjutna till döds av turkiska säkerhetsstyrkor. De vaktar längs hela gränsen, och pansarvagnar åker fram och tillbaka. Men folket i Kobane och hela Rojava kommer aldrig att backa, det spelar ingen roll vad som händer i Turkiet, vi kommer hålla våra ställningar tills slutet. Turkiet har bombat kurdiska styrkor här i Syrien vid flera tillfällen. Senast såg vi hur deras spaningsplan flög ovanför oss och två timmar senare var plötsligt Daesh där… och så bombade de också tre, fyra stycken av våra frontlinjer. Tack och lov så var inte vårt folk exakt på de ställena, om de varit det hade det blivit katastrof. Vi har full säkerhetsberedskap i hela staden, det är bevakning överallt. Går man på gatorna blir man stoppad var femtionde meter. Vi vet att det är Turkiet som ligger bakom det som Daesh gör. Ungefär 20 av angriparna som dödades efter den brutala attacken här inne i Kobane var ifrån Turkiet, några av de var till och med militärer…. De vill att folk ska tror att de bekämpar Daesh men det gör de inte. Vi vill förena Kobanikantonen och Efrinkantonen som ligger västerut så att det blir ett sammanhållet område som är befriat från Daesh men det försöker turkiet stoppa. För att göra det behöver de först tömma området, inte från Daesh utan från civila och andra militära grupper som inte accepterar Daesh. De bombar tomma ställen bara för att skrämma bort civila och för att sedan kunna fylla dem med egna militärer. De har skickat in över tvåhundra militärer klädda som civila men med vapen nära staden Azaz. De Daesh som vi fångatar eller dödar här har turkiska pengar i sina fickor, turkiska mediciner, turkiska telefoner, de flesta pratar turkiska, de har knark i fickorna. Allt de har på sig är ifrån Turkiet. Hela världen vet om det här, USA vet om det, de är inte dumma, de har spaningsplan som måste se det här. Många av våra har sett hur de kommer in ifrån Turkiet eller försöker fly in in Turkiet. De springer till turkiska pansarvagnar som skyddar dem. Turkiet pratar nu om att inrätta en “Green Zone” men hela syftet med den är att kunna attackera kurderna. De kommer att försöka men vi kommer att försvara oss och attackera dem. USA:s hållning i hela det här är väldigt dubbel, samtidigt som de ska hjälpa oss, stöttar de Turkiet som bombar oss. USA ska använda flygbasen i Turkiet för att attackera Daesh samtidigt som turkarna bombar oss kurder som bekämpar Daesh i Quandil (Irakiska sidan) och i Rojava (Syriska sidan av de kurdiska områdena). Vad är det för någonting egentligen?! Men vi går framåt och pressar Daesh, till och med från deras huvudfäste i Raqqa börjar de fly. De börjar bli nervösa. Vi krossade Daesh mellan Kanton Kobane och Kanton Cizir (Österut från Kobane). För en vecka sedan befriade vi en stor stad med 10-15 000 invånare, det var Daeshs bas som de utgick ifrån när de attackerade oss i Kobane. I staden hade de två sjukhus och alla mediciner var från Turkiet. Vapnen som de tillverkat själva bestod av material från Turkiet. Och precis nu har vi tagit över staden Hasakah och befriat den från Daesh. Så vi gör verkligen mycket, men vad säger omvärlden? Knappt en enda journalist som rapporterade om massmorden som skedde här. Bara en enda, Joakim Medin och han är här just nu också. Så hur ska omvärlden då få reda på vad som sker. Alla våra egna tidningar är förbjudna i Turkiet, de har stoppat allt och svensk media verkar mest skriva av turkiska nyhetsbyråer…

Folket är kvar här i Kobane, en del flydde självklart efter massakern men inte speciellt många. Vi har barnfamiljer här. Vi har förnödenheter men det är klart att vi behöver mer, folk behöver mjölk, kött och annan proteinrik mat. Vi får ju in lite varor lite här och där, men det behövs mer, det har varit en blockad i tre år. Trots att det inte finns jobb och folk inte har pengar så finns ändå en del affärer som har ett och annat. Systemet fungerar och folk lever och är glada. Människor är mer enade än tidigare och alla hjälper till att försvara staden. Jag jobbar på sjukhuset med att rehabilitera de skadade och det är klart att det fattas mycket saker. Vi är framförallt i behov av ortroser som stöttar upp knä, fot och handleder. Sedan behöver vi maskinella hjälpmedel så att patienterna kan träna upp styrka under rehabiliteringen, som exempelvis en roddmaskin och mulitfunktionella styrketräningsmaskiner. Men framförallt behöver vi ortroser och smärtstillande krämer. Vi kämpar på och ger oss aldrig.

försvarsstyrkor

Säkerhetsberedskapen är på högsta nivå i Kobane

Dorpec Kobane

FNi kan läsa de äldre blogginläggen av Dorpec Kobane HÄR & HÄR

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone

Intervju med kvinnlig soldat gjord av Dorpec Kobane

Live Support