Mitt ursprung, del 2

(Detta är del 2 av Jenny Markströms text om sitt ursprung, del 1 kan du läsa här)

Så gick tiden, och åren med den.
Vid årsskiftet 1999/2000 var det något som triggade igång min nyfikenhet omkring mitt ursprung igen, kan inte påminna mig om vad det var. Kanske var det delen om arvsmassan i kursen när jag pluggade,
har ett vagt minne av att det kan ha varit så.
Hursomhelst så fick jag namnet till kvinnan av mamma Ulla, hon som arbetade i min Pakistanska familj, och som åkte med mig till Sverige den där våren 1977. Det var enkelt att få tag i hennes nummer, hon bodde kvar i Göteborg.
Jag ringde flera gånger utan att få svar, så jag lämnade meddelande på svararen, några dagar senare ringde hon tillbaka. Det visade sig att hon hade en mailadress till min familj, som jag kunde försöka skriva till.

Så jag skrev, vad jag skrev minns jag inte, och som jag grämer mig idag att jag inte har kvar det mailet. Ännu värre är det att jag inte har kvar det svar jag fick heller. För då startade en intensiv kontakt som gjorde mig, och även familjen i det närmaste besatt av kontakten mellan oss. Vi började ringa åt varandra, och första gången jag hörde min mors röst är obeskrivlig. De första gångerna vi pratade grät vi mest, hon kunde några få ord på engelska, så min bror hjälpte till en del. Mellan snörvlandet, så uppfattade jag hennes ord ”Jenny, I love you! You are born under a lucky star, Come to Pakistan, please!”

Jag pratade också mycket med min äldsta syster, som sa ”Jenny, come Pakistan, we cook for you! Do you like chicken curry?”
Så frågade jag varför just jag blev bortadopterad, det svar jag fick var att min far var den som tvingade bort mig, han skulle bli rasande om det kom en flicka till.
Tanken har slagit mig fler än en gång, kanske vore jag död om jag inte blivit bortlämnad ?

Våra grannar på den tiden hade en webbkamera, och min familjen i Pakistan kände en kvinna som hade en, så en dag bestämde vi oss för att träffas över nätet.
Jag minns hur jag, Willliam och barnens pappa Håkan gick källarvägen till våra grannar den där dagen. Jag minns pirret i magen av förväntan, alla tankar, ”Är jag lik dom? Vad ska vi prata om? Så satt jag där i där på snurrstolen framför dåtidens koloss till dator. Grannarna, Håkan och Wille stod bakom som små hökar.
Så dök hon upp där på skärmen framför mig, min Pakistanska mor, att beskriva de sekunderna äger jag inte förmågan till. Det mest surrealistiska ögonblicket i mitt liv är den närmsta beskrivningen jag kommer. Sedan kom alla syskonen in i bild, Håkan bara utbrast ”Men titta, ni har ju exakt likadan mimik!” jag såg det själv, det var en otroligt häftig känsla.

Som sagt, jag blev som besatt av att få träffa dem, jag vågade inte åka själv, Pakistan är inget enkelt land att besöka, så jag skrev till Svenska ambassaden i Pakistan, ordnade med papper hit och dit. Allt för att min mor och bror skulle få komma hit och hälsa på. Det blev ett nej, då säckade jag ihop och krisade ordentligt första gången. Min syster berättade också i telefon att det var jobbigt för familjen att höra sin mor gråta sig till sömns efter mig om kvällarna, det blev för mycket och jag minns när jag skulle hämta William på dagis, hur det första gången kändes att att vara vakuumförpackad.
Det var då jag beslutade mig för att försöka förtränga deras existens, låta kontakten rinna ut i sanden, det var helt enkelt för smärtsamt, och hur skulle mitt liv här kunna fortgå annars?

Men som alla vet så tids nog bubblar saker upp till ytan, och tar sig i uttryck på något sätt. Under min graviditet när jag väntade Ebba 2003, så tog tankarna på familjen fart igen, en mognare längtan på ett vis.

Men den längtan har inte alltid varit given, vilket folk i allmänhet verkar ha svårt att förstå.
Så många gånger jag träffat människor, nya som bekanta, som lägger huvudet på sned, får något medlidsamt i blicken och hasplar ur sig frågor utan att vare sig känna in eller tänka efter innan orden kommer. Standardfraserna brukar lyda såhär, ” Vart är du ursprungligen ifrån? Har du varit tillbaka dit? Men gud, du måste ju åka! Visst är det som en pusselbit som fattas? ”

Minns speciellt en gång, en bekant som bara hävde ur sig ” Men Jenny, ni som åker så mycket utomlands, varför använder ni inte pengarna till att åka till Pakistan istället? Det skulle du må bra av! ”  Sedan sprang hen vidare i affären. Jag blev så paff så jag tappade förmågan att ens svara.
För mig har det varit väldigt känsliga frågor, ungefär som att jag skulle fråga någon:
”Jaha, och hur ofta knullar du och din man då? Hur gör ni egentligen, berätta!”
Alltså fullkomligt idiotiskt.
Att en dag få återse min familj har blivit starkare med åren, och när  längtan slår till så kommer den som ett kraftfullt rus i både kropp och själ, en slags total intiutiv vilja att åka dit, att få krama om alla, något som jag inte kan förvilla mig själv ifrån.

Min Pakistanska mor lämnade mig sex månader gammal till min Svenska mor.
I hopp om ett gott liv i trygga händer.
Den latenta längtan har jag  under många år, stoppat längst in i ett av mitt hjärtas kammare.
Nu är min svenska mor död, och min Pakistanska mor träder tydligare fram.
Cirkeln är på väg att slutas.
 
Jenny Markström
Läs ”Mitt ursprung, del 1”

Fler blogginlägg av Jenny

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support