Sommarlovet är här

Så tog han på sig studentmössan och gick, dörren åkte igen med en hård smäll. Välkommen-skylten small till mot ytterdörren två gånger i vanlig ordning.
Inom mig är det mesta i oordning, Wille ska om tre timmar springa ut i livet, på riktigt. Jag ska väcka Ebba, vi ska göra oss klara för den här dagen. Det känns vemodigt och vackert på samma gång, ett slut på många plan, med tillförsikt ser jag också en början på något nytt.

När jag sedan i all hast ska till att duka bort frukosten så fastnar min blick på studentplakatet som står lutat mot min farmors gamla kökssoffa. Fotografiet föreställer Wille på dagen 6 månader gammal, Så på en millisekund kommer minnena tillbaka, knivskarpa som alltid, så sätter jag mig ner på stolen, tillåter mig själv att njuta av stunden.

Tillbaka till den 4 oktober 1996, det är min 20-årsdag och tidig morgon, jag sitter i sängen med Wille i famnen. Han har varit rejält gnällig under natten, själv är jag trött, irriterad och försöker få honom att somna om, för vilken gång i ordningen har jag glömt. Så sker det, hans ögon formas till små bruna glittrande mandlar så tittar han upp mot mig med ett gudomligt leende. Då ser jag det första pyttelilla riskornet till tand i nederkäken. Minns att jag skriker rakt ut, ” Håååkaaan, kooom, han har fått en taand!”
Nu ska han ta studenten, jag har svårt att ta in det.
Så på pricken klockan 12.10 står vi där på skolgården och väntar, redo med plakatet. Det är knökfullt av folk, vi står mitt i hopen, jag är ju inte av den långa sorten, så jag balanserar på tårna i högklackade skor. Men ser ändå bara andras ryggar och bakhuvuden. Så händer det, bara sådär. Jag lyfter blicken upp mot skolans tak, där uppe sitter en fågel och tittar ner. (Skrivit tidigare om hur jag viskade i mammas öra just innan hon gick bort, att hon får spöka, men inte skrämmas, att hon skulle visa sig som en fågel) Det må låta knäppt, men tänker, hon är här, mamma sitter på taket och spanar ner, hon kan för allt i världen inte missa Willes student.

Så kommer dom äntligen springande, skrik blandas med visslingar och hurrarop. Så ser jag honom, i en liten springa mellan två ryggar. Modershjärtat krampar av allehanda känslor, så får vi kramas, efter en stund tar jag honom åt sidan och berättar om fågeln. Varpå han säger med glasklar självklarhet ” Såklart det var mormor som satt där! ” Så ser vi på varandra som dagen i sal 10 där hon dog, i tryggt samförstånd, och firandet fortsätter hela dagen lång.

Så dagen därpå är det dags för Ebbas skolavslutning, hon slutar femte klass. Vacker som den finaste dag, står hon där min älskade dotter och sjunger i regnet med sina klasskompisar. Huttrande med paraplyt uppfält står jag där på skolgården och minns när jag själv slutade femte klass. Jag ser ett hål i himlen, solen försöker bryta sig fram bortanför slätten, jag skönjer de ljusa minnena av mina barndoms sommarlov.

Jag och min kompis Mona hade varit med mamma på HM och inhandlat utstyreln. En grå topp med tillhörande knälång kjol, med lila ränder på sidorna. Så med nyvåfflat hår, stolta som få gick vi hemifrån den korta biten till Västtegskolan. All spänning och förväntan som låg i luften inför en hel lång ledig sommar. Åh visst kändes det högtidligt att stå där i den knökfulla matsalen och sjunga ” Den blomstertid nu kommer ” för full hals. Det var samma procedur varje år, farmor kom alltid ner till examen, som vi sa då. Bara det var stort, hon var allt för mig. Så fick jag alltid en present efteråt, det kunde vara en ny armbandsklocka, ett halsband eller något liknande. Sedan gick vi hem och fikade tårta och jag började packa. Nu skulle vi flytta ut till stugan i Sörmjöle över sommaren, inget mera stan förrän skolan börjar igen. Och varenda pinal skulle med dit till varje pris, sedan upp med allt i mitt rum, prydligt skulle det vara, åtminstonde till en början. det var alltid fint väder, det passar till de lyckliga minnen jag har ur min barndom.

Jag umgicks mycket med de närmaste grannkillarna, Bjarne och Erik, ofta formades lekarna efter vår samtid, men även mycket efter dåtid. Kanske började min fascination för historia där och då. Många gånger var vi uppe i skogen bakom min stuga, en del fick tjäna som öde ö, vi täljde pilbågar med moraknivar, ristade in dagar på träd, pallade grönsaker och bär där vi kom åt, byggde kojor som aldrig blev klara, andra dagen var vi Cowboys och sprang runt med hatt och knallpulver pikadoller, ibland var vi Spindelmannfamilj, eller så lottade vi om vem som skulle få äran att vara Hulken. Det var en av dessa killar jag fick min första tungkyss av, det skedde i på den övre hyllan i hans garderob. Helt plötsligt öppnas garderoben, där står hans mamma och undrar vad vi håller på med? Pinsamt, men ett vackert minne idag.

Åren gick, tidiga tonåren kom och tjuvrökningen med den. En av de första hostande gångerna skedde bakom storstenen, just vid början till grannområdet ” Klabben ” Jag och Mona hade knyckt ciggisar av mamma, pappas John Silver utan filter tordes vi inte ens snegla åt. Så efteråt sprutade vi parfym i munnen, och gick kraxande men glada i hågen hemåt.
Så nu är det bara ett par dagar kvar till jag ska låna en stuga i mina barndomstrakter igen. Jag är evinnerligt tacksam för det Björn och Eva. Min plan är att jag ska ta Ebba med mig på en historisk promenad, samma promenad som jag gick med Wille när han var i Ebbas ålder. Vi ska balansera på stenarna vid havet och jag ska berätta för henne om mina minnen från hennes ålder, på plats så att säga. För just i det havet, vid klipporna så lärde jag mig att simma på riktigt. Sommaren fortskrider, se till att njuta människor!

Jenny Markström

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support