Livet kommer åter

Under några sommarveckor i Juli har jag tack vare goda vänner fått känna livet sakteliga rinna tillbaka i mina ådror igen. Jag har spenderat tid i deras sommarstuga vid havet i Sörmjöle. De första dagarna tillbringar jag i självhet.
Första kvällen när jag skulle somna uppe på loftet så slog det mig varför jag trivs så bra just i den stugan, vinter som sommar, den påminner om ” vår stuga” på Fårön.
Loftet är i det närmaste identiskt med det som var vårt, trappans placering, rymden och storleken på fönstren. Hur jag än ligger, så vilar jag för evigt i tryggheten av mina minnen. Kanske är det först nu som jag verkligen tar in att mamma Ulla inte finns i livet längre. Ändå är hon än mer levande än någonsin.
Jag ser, hör och känner doften av henne så tydligt, genom våra skiftande åldrar och årstider. Om sena sommarkvällar på Fårön så brukade jag ligga däruppe på loftet och läsa, myggfönstret satt alltid i, så ljudet från sjön och trädens visslande letade sig in. Mammas skramlande nere i köket, ljudet av vattenberedaren på toaletten, grannarnas sorl. Hennes svartvita baddräkt och synen av hur hon njuter när vi simmar i solnedgången och tydligt gör klart för mig att hon absolut inte vill komma med huvudet under vattnet. ”Men Jenny, du är ju mer under ytan än ovanför, fy så obehagligt!” utbrister hon på sin pitedialekt.
Hennes rop nedifrån efter det stående kvällsdoppet ”Men Jenny, varför häng du int upp handduken? Int tork den väl liggande där int”
Senare alla hennes förmaningar till William och Ebba när dom var små ”Inte på storbryggan vet du! Jenny visst följ du me nu, ja håll ju på här! Åh ni måste ha flyvästarna i lill båtn”
Jag ser henne stå där på gräsmattan framför den spegelblanka sjön med ett glas vin och ciggen i ena mungipan och vända på köttet över Murrikan.
Om vintrarna knastersmällarna från brasan, stegen och ljudet från ytterdörren när hon går ut på bron för att röka. Så hennes ord: ”Men nu räck he väl, vi lägg it på nå mer ved nu, då brinn vi ju upp!”
Så morgnarna, ”Nu ha ja ju koke ägg Jenny! Ska du sov ihjäl dä ? Kliv nu upp å kom ner å fika!”
Det är detsamma här i Sörmjöle, bortsett från att mamma inte finns här, i fysisk gestalt vill säga.
Dagarna fylls av antecknande för framtida texter, promenader, simtag i havet, cykelturer, vänner kommer ut och hälsar på, god mat och dryck, innerliga samtal, och varenda stund ger mig små spottande doser av livskraft. Efter en vecka kommer barnen, Wille stannar två dagar, tiden är knapp för allt radiojobb han har. Han behöver ro, jag förstår.
Så de kvällar när himlen är klar, så går jag och Ebba ner till havet och sätter oss på den där ”speciella” stenen på stenröset. Där sitter vi och filosoferar om allt möjligt, vi har alltid chips, popcorn eller något annat snacks med oss i cykelkorgen. När vi blir kissnödiga, så har vi hittat en bra storsten att uträtta behovet bakom, någon av oss håller utkik om det kommer någon båt bakom, eller folk framför.
Så en kväll när jag balanserar tillbaka mot henne där på stenararna efter att ha gjort mitt … så utbrister hon ”Det syns att du är så full av liv här mamma!”
Dessa dagar är det mest värdefulla jag kan ge henne, och vice versa förstås.

Jag tar på mig skorna, går ut och möter hösten med tillförsikt!

Jenny Markström

 

Fler inlägg från Jenny Markström kan du läsa HÄR

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support