Tillbaka på marken jag så blint litat på

Jag har bävat en del inför den här resan ner till Stockholm, varför, jo härför.
I månadsskiftet September/ Oktober förra året sjönk jag återigen ner i modd.
Nu ska jag färdas tillbaka till det som gjorde så fruktansvärt ont, men dock i ett glädjesyfte.

Under i nästan ett års tid hade jag för vår kärleks skull pendlat varje vecka Umeå-Stockholm- Katrineholm – Bie och vice versa.
Sist jag lämnade Stockholm satt jag som en darrande ångestbomb i väntan på att brisera på bänken vid bagagebandet på Arlanda. Han hade motvilligt skjutsat mig dit, sagt ett hastigt adjö och åkt sin väg. Jag har starka känslominnen och luddiga bildminnen från den dagen. Det var tre timmar till mitt flyg skulle gå, munnen var knastertorr, magsäcken tom sedan dagar, en helevetes ångest helt enkelt. Jag minns tanken, Ja så blev låten vi dansade till en självuppfyllande profetia.

Jag kliver på planet, sätter mig långt fram på plats 4F, vid fönstret. Sätena bredvid mig förblir tomma, jag sjunker ner i sätet, lutar pannan mot det svala fönstret och tänker ”skulle planet störta nu så spelar det ingen roll, jag finns ändå inte kvar”. En vag förnimmelse om att ”Det” var på gång igen kom på en microsekund när jag stod i trädgården och klippte av mördarsniglarna med vår sax.
Jag borde naturligtvis uppmärksammat tecknen tidigare. Där i våras när ångesten gjorde sig vagt påmind vissa mornar. Jag ignonerade dem just för flyktigheten och svagheten i dem. Bara som en förnimmelse kom den, från ingenstans, den kändes också hanterbar. Under sommaren tittade du till mig som hastigast igen. Ingen fara, det är inte som förut. Mitt liv ser annorlunda ut nu. I det tysta hånler jag åt dig där vid blomrabatten.

Kvällen innan jag ska åka hem till Umeå äter vi middag i konstateljén i Vinterviken. Jag har under dagen besökt Stig Larsson och föreslagit att han skall följa med oss tillbaka och äta middag med oss.
Han tackar ja och det blir en fin kväll.
Förklaringar gällande skillnad mellan konst och kultur får jag förklarat för mig av bägge herrarna som i det närmaste pratar i mun på varandra.
Stig tar en taxi hem vid 22.30.

Vi lägger oss direkt för min tidiga hemfärd under morgondagen. Väckaren står på 05.00. Jag somnar bortvänd från honom, han tittar på film på min dator.
Jag bär på vetskapen om slutet på vår kärlek, men väljer ignorans.
Han säger när vi vaknar att jag gråtit i sömnen, vidrigt och vänt mig hela natten.
Jag minns inget, bara att jag vaknat otaliga gånger men sedan lyckats somna om igen.
Har han slutat älska mig, bara sådär? Efter allt vi talat om , utifall jag skulle rasa ner i depressiones käftar igen. När vi sedan stod vid kaffemaskin nere i köket så frågade jag om det är mig det beror på.
Han flackar något med blicken för att sedan fästa den på trädet utanför köksfönstret och svarar lite irriterat ”Nej, jag har ju sagt att jag är så stressad så jag kräks! bokmässan sätter snart igång, jag har för mycket kvar att göra”
Jag måste tro honom.
Vi kommer fram till Arlanda och parkerar på samma plats som alltid de senaste tio månaderna. Vi går in, checkar in väskan, köper kaffe och sätter oss på en bänk utanför cafeet.
Där sitter vi och tittar på den stridande strömmen människor som passerar.
Vi skrattar lite åt en barnfamilj som drar på en vagn där ett litet barn sitter baklänges och ser totalt bekymmerslös ut.
Snart dags för mig att åka, så vi går ut, jag röker en cigg, han ser rastlös ut.
Själv vill jag bara skrika rakt ut ”Men åk då, dra, skynda dig, avsluta allt nu!”
Jag förblir tyst, släcker ciggen, han kramar om mig, ser på mig och säger
” Ta hand om dig nu” Sedan vänder han sig om och går, jag likadant åt andra hållet. Vanligtvis brukar jag vända mig om för att se hans ryggtavla, inte den här gången. Synfältet grumlas av tårarna som ligger i väntan, jag håller tillbaka dem.
Hela flygresan hem till blundar jag.
Framme i Umeå tar jag flygbussen till stan, sedan den vanliga 6:an mot Röbäck.
När jag kliver av på min gata så smyger sig tårarna sakta fram ur mina ögonvrår. Aldrig någonsin har jag känt mig så oälskad av någon människa som står mig så nära tidigare.
Bara några meter hem, snart, snart kan jag släppa på spärren.
Väl innanför dörren segnar jag ner i hallen, tårarna får lov att komma.
Hoppet lever och vi ” pratar ut ” i telefon under veckan, grälar, kommer sams, bekräftar varandras kärlek, möts i det som är vi.
Till helgen ska jag resa ner igen med Ebba för att spela in en scen till Willes serie
”Låt oss ställa till en scen” något jag sett framemot ända sedan sommaren, Cecilia Frode ska vara med, bara det.
Han ska hämta upp mig på inspelningsplatsen när dagen är slut, Ebba har rest hem för pappavecka igen, vi ska som vanligt ” hem ” till Bie.
Han är sen från jobbet, jag står ute och väntar, det börjar skymma och kylan gör sig påmind, jag fryser om händerna, hösten har kommit på riktigt.
Tiden går och jag går in i kyrkan som ligger en bit bort från parkeringen där jag står.
Därinne sitter ett sällskap i ring och pratar, jag nickar försynt och slår mig ner på en stol just vid ingången.
Tillslut kommer han, ute på parkeringen möts vi i den vanliga, välbekanta kramen och kyssen.
Jag är utmattad av allt efter dagens jobb, under flera mil tilltalar vi inte varandra.
Så brukar det kunna vara när vi båda är trötta, vi är trygga i varandras tystnad.
Jag lägger min hand på hans och känner det just när han växlar upp, det här är sista gången vi åker tillsamman till Bie.
Den här gången kunde jag vidröra slutet.
Vi kom ”hem” i tystnad, två dygn passerade, dessa också i det närmaste total tystnad.
Sista morgonen vaknade jag med min vänstra kind mot högra sidan av hans bröstkorg.
Hans ord vred om som en morakniv i mellangärdet, ” Jenny, det här funkar inte !”
så var det över.
Jag förblir stum, ligger kvar i sängen, fäster blicken på hörnet av det gammelrosa skåpet, all kraft går åt till att andas, jag går sönder, min enda utväg är att bli ett med skåpet, han går upp till bokverkstan, jobbar sig bort.
Timmar förflyter, trots att ingen tid existerar för mig.
Jag kliver upp, drar på mig min långkofta, varje steg känns milslånga, nedför trapporna, genom köket, ut i hallen, nedför bron, ut på gräset, det regnar jag känner det inte.
Några meter till, över lilla bron, jag sätter mig på bänken i brunnsparken och gråter stilla. För bara några veckor sedan satt jag här lycklig och läste slutet av hans exfrus bok som utspelat sig här ” Augustenbad en sommar ” imorgon ska jag hem, bort från en verklighet jag trott på och gett mitt liv för, som jag för allt i världen inte vill skiljas ifrån.
Jag känner mig lurad.
Hur jag än försöker komma på när hans känslor tog slut så går det inte, den vetskapen fortsätter jag mitt liv utan.

Fortsätning följer….

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support