Tillbaka till marken jag så blint litat på (del 2)

Del 1 kan ni läsa HÄR

Månader har passerat sedan resan ner till William. Vad har jag gjort ?

Jag har promenerat och hälsat ödmjukt på min barnasjäl i skogen, försökt få en struktur i sorgen, jag försöker röra på mig nästan varje dag. Antingen cyklar jag som en dåre, eller så promenerar jag i skogen. Jag känner mig inte lika fruktansvärt förtvivlad över den ångest som ofta pulserar subkutant inom mig, den känns hanterbar.

Vad hände då under trippen ner till William, resan som jag bävade så inför ? Det var några fina dagar, med alla intryck kom jag hem och sov i tre dagar. Återhämtandet tar tid, men värt allt, rädslan får aldrig någonsin ta över förmågan att äga mitt liv.

Här kommer min upplevelse av dessa dagar som för mig vidare på vägen till mig själv.

28 Augusti 2015

När jag går uppför trappora till planet i Umeå kommer minnena glasklart i form av bilder på näthinnan, någon ångest känner jag inte av just då, bara en lätt olustkänsla.
Jag tittar mot platsen 4F, där sitter en ung tjej med hörlurar och bläddrar i en tidning, och jag tänker, där satt jag för knappt ett år sedan och tänkte att det skulle kvitta om planet kraschade. Jag går vidare och väljer en plats långt ner i planet, på motsatt sida, allt för att göra om de minnen jag ska hantera sedan.

Framme på Arlanda känns det okej, ända tills jag står där vid bagagebandet.
Då sköljer olustkänslan över mig igen, jag mår illa, kroppen minns, bilderna av vårt avsked kommer i strid ström, jag upprepar mantrat gång på gång ” Jenny, minns varför du är här nu, du är på väg till William, du ska gå på Stigs födelsedagsfest, du ska skriva om det här sedan, lugn, andas väskan kommer snart ” Så håller jag på tills bagaget kommer.

Jag tar bussen mot stan, William ska möta mig på Centralen, känslan av obehag lättar ju närmare city jag kommer. Jag förvillar tankarna genom att ringa och smsa hela vägen. Så när jag kliver av står han där i sin vita huvtröja med ett stort leende, min älskade son, vi kramas och börjar som alltid prata i mun på varandra, jag känner mig trygg, att andas går lättare. Trots att vi nyss träffats har vi oändliga saker att prata om, vi blir stående en bra stund innanför dörren ut till bussarna, sedan tar han min resväska och vi beger oss mot slussen och bussen som ska ta oss hem till honom och Hampus.

I rulltrappan upp från tunnelbanan kommer det fram två tjejer som vill ta en bild med honom, jag har varit med förr, men slås plötsligt av hans lugna och ödmjuka sätt att bemöta människor. Jag ser det på något sätt utanför, inte som hans mamma och förstår varför han är där han är nu, den energin och utstrålningen han äger är magisk.

Det är så häftigt att se hur uppspelt och ivrig han är att visa mig sitt första egna hem, och jag berättar säkert för miljonte gången hur det var när jag flyttade hemifrån första gången. Det var ju inte så långt, ett hus bort från mamma och han låg i min mage.
När vi kommer hem, så har hans rumskompis Hampus lagat laxgryta, tänt massa levande ljus och dukat fint med mammas svarta glasunderlägg som det står Fårön på med små guldsnirkliga bokstäver.
Fotografiet på henne står på hyllan i vardagsrummet, det känns fint, högtidligt på något sätt.
Vi äter och tittar sen på dokumentären om Dagny 102.
Jag är utslut och somnar förväntansfull inför morgondagen.

FÖDELSEDAGSFESTEN.

Dom är ena riktiga gentlemen Hampus och Wille, jag hittar inte och dom följer med mig ända fram grindarna till Von Bysings cafe där festen ska hållas.
Redan där nerifrån ser allt ut som ett vykort. De vackra gamla byggnaderna, ljus som brinner i kandelabrar, sorlet av finklädda gäster, Årstabron som en båge över alltet, denna syn en sensommarkväll i Augusti.
Vi säger hejdå och jag går den korta biten upp till sällskapet som står med skumpaglas i handen.
Stig möter mig, vi kramas, jag grattar och fortsätter vidare mot bordet med dryck och tilltugg, försöker få överblick på vilka som har kommit, några känner jag igen från Lilla Essingen, några vet jag ska komma, som Veronica, Cyril och Stigs syster, jag ser inte till någon av dem än så jag förser mig med några snittar och ett glas skumpa och börjar gå runt och hälsa. Det är en salig blandning av människor ur Stigs liv, allt från familj till, folk från ön som på ett vis också är en ” familj ” hans fotograf Ulla som funnits med sedan 80-talet, Owe Thörnqvist, en hel del författare, bland andra.

Då ser jag henne, hon utmärker sig på ett äkta sätt, jag tar mod till mig och går fram för att hälsa. Äntligen får jag tillfälle att berätta att Stig 2006 hade henne i tankarna när det gällde min text, vilken ära att både få bära och nu berätta. Hon är en av de bästa, jag talar om Carina Rydberg.

Kvällen fortskrider, det bjuds god mat och dryck, jag hinner prata med många, men inte alla. Tal hålls i strid ström, trist nog vågar jag inte gå fram till mikrofonen och hålla mitt, det gör inget. Det alltigenom märkbara i alla tal är att Stig ser varje människa på ett sätt som gör honom till den goda människa han är.
Det är fullmåne och den lyser upp vägen när jag sent omsider promenerar hemåt i natten. Den här aftonen sparar jag som en av de vackraste i mitt liv.

På Söndagen åker vi till Uppsala för att hämta min sedan flera år borttappade förlovningsring. Denna fantastiska människa Eva som efterlyst ringens ägare på facebook flera gånger, hon som haft den i sin ägo och aldrig gett upp hoppet om att den skall få komma hem igen. Det blir ett häftigt möte oss emellan, och jag tror på fler.

Söndagskvällen avslutas på bästa tänkbara sätt, jag och William går till Vitabergsparken och lyssnar på Rikard Wolff.
På måndagen beger jag mig hemåt med känslan av att han kommer trivas gott i sin nya stad, min älskade son. Staden jag förälskade mig i 1992.
Kanske jag en dag ska leva där igen, jag hoppas.

Den nya epoken i livet pågår!

I nästa inlägg tar jag med er på känsloresan till Piteå …

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support