Svartenbrandt på Pride

Efter några veckor på fri fot efter min mardrömshäktning fick jag ett märkligt erbjudande från kontro.se. Jag skulle vara ‘reporter’ vid fjollornas parad i Stockholm. Min första spontana reaktion var att nobba erbjudandet. Men så började jag fundera lite djupare på denna roll. Nu i efterhand framstår denna händelse som mycket berikande. Inom alla samhällsområden finns det ett antal hbt-personer. Och på nåt mystiskt sätt är det inte det minsta förvånande. Försvaret, kyrkan och till och med kriminalvården uppvisade sina representanter – OCH ALLTING VAR FULLSTÄNDIGT NATURLIGT. Vanligt folk kantade vägen genom den soliga huvudstaden. Pensionärer, barnvagnar, varmkorv, Trocadero och massor med vackra, färgstarka människor blandades. Ingen människa med normal uppfattningsförmåga kunde motstå charmen, musiken och stämningen i denna folkrörelse.

Jag träffade också en gammal fest-prisse från 90-talet som heter Marc – musiker, fjolla och 196 cm i strumplästen. En härlig människa som tvingade med mig i bög-tågets Skansen-vagn. Kom ihåg att vi är monkey-brothers nu! Med detta klara uttryck som färdkost dånade vi genom gatorna. Folk hurrade, vinkade, skrek o viftade med flaggor. Efter cirkus 3 timmar började jag längta efter en urinoar. Skyllde på prostata-cancern och gled ur tåget. Tack och lov så hade Marc planerat ett besök på en närliggande restaurang där kalla, goda isdrinkar väntade. Mina möten med alla människor filmades också av kontros kubanske kameraman, señor Pedro som jobbade dubbelt den helgen. Han sov sittandes lite här och där. ”Jag ska filma Marc kl. 2 inatt”, förklarade han. Denna märkliga lördag med strålande sol från en helt molnfri himmel har efterlämnat outplånliga intryck i mitt sinne. Människor är bara små varelser som söker en smula tröst hos varandra i väntan på det Stora Tåget till Himlen, tycker Lars Ferm.

Titta gärna på videoklippet här ovanför …

20150801_125611

DelaShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Email this to someone
Live Support